Säkerhetsstyrkor, städer och samhällsstyrning

Human Rights Watch publicerade under den gångna veckan en rapport om den politiska utvecklingen i Bangladesh: Democracy in the Crossfire. Titeln har en dubbelmening. Man syftar dels på den negativa utvecklingen för landets demokrati under de senaste två åren, (en sammanfattning från början av året, med vidare länkar, finns här), dels på en metod som ofta används av bangladeshiska säkerhetsstyrkor, i synnerhet den paramilitära elitstyrkan Rapid Action Battallion (RAB). Upplägget är enkelt: RAB konfronterar en misstänkt och dödar vederbörande i en eldstrid. Man meddelar sedan medier och andra att den misstänkte dött i ‘crossfire’ eller i ett ‘encounter’, på grund av våldsamt motstånd. Att det rör sig om utomrättsliga avrättningar blir svårt att bevisa, inte minst i de fall då vapen faktiskt använts på båda sidor, vilket dock inte alltid är fallet. Diskreta markeringar kan märkas från bangladeshiska medier, som ibland sätter ord som ‘crossfire’ och ‘encounter’ inom citationstecken. (Här kan också nämnas att den icke-statliga organisationen Privacy International i veckan avslöjade försäljning av övervakningsutrustning till just RAB, från vad som förefaller vara ett schweiziskt företag. Detta utgör en påminnelse om att förment inrikespolitiska frågor som dessa sällan håller sig inom ett lands gränser.)

RAB bildades av tidigare premiärministern, numera oppositionsledaren, Khaleda Zia. Anklagelser om MR-brott och politisk styrning kom tidigt, inte minst från dåvarande oppositionen, som nu är i regeringsställning. Värt att notera är dock att RAB:s metoder har fortsatt, och använts såväl mot misstänkta terrorister och andra kriminella som mot oppositionsaktivister. Jag har tidigare pekat ut frågan om civil-militära relationer som avgörande för många demokratiseringsprocesser. Vi kan dock notera att detta problem yttrar sig på olika sätt i olika sammanhang.

Diskussionen om civil-militära relationer och demokratisering handlar ofta om hur militärledningar och väpnade styrkor förhåller sig till civila politiker och politiska rörelser. Ett exempel, som jag tidigare skrivit om, är Burma/Myanmar, där mycket av den politiska utvecklingen hänger på hur militären väljer att förhålla sig till statens institutioner. Varningssignaler har också kommit om Afghanistan, där NATO-länderna har lagt mycket stora resurser på att bygga upp militären, som därmed blivit starkare än flertalet civila aktörer och institutioner. Ett särskilt tydligt exempel är kanske Egypten, där militären nu åter befäster sin makt, genom hårdför politisk repression.

Problem som dessa kommer inte att försvinna, men om vi ska peka ut möjliga utvecklingslinjer för framtiden kan en annan typ av dilemma bli mer aktuellt. För det första är det inte nödvändigtvis så att en viss militär eller polisiär styrka alltid har en distinkt och enad agenda, gentemot hela den civila sfären. Som är fallet i Bangladesh så kan även våldsamma och auktoritära säkerhetsstyrkor underordna sig olika politiska aktörer. Detta är i grunden hoppingivande, eftersom det indikerar att de kan styras med civila och politiska medel (en mängd konstruktiva förslag finns i rapporten från Human Rights Watch). För det andra är det sannolikt att just den typ av halvpolisiära och halvmilitära säkerhetsstyrkor – ofta skapade för terrorismbekämpning – som RAB representerar kommer att spela viktigare roller i framtidens konflikter.

Jag har tidigare pekat ut urbaniseringen som en särskilt viktig trend för konflikter och politisk utveckling i stort. Detta kan observeras både på en allmän nivå och i specifika konflikter. Här kan vi till exempel nämna de fortsatta politiska konfrontationerna i Thailand och Venezuela, konflikten mellan al-Shabaab och den kenyanska staten (med Westgate-attacken som det mest spektakulära exemplet), eller tendensen att den väpnade konflikten i Pakistan rör sig från ensliga bergsområden till Sydasiens storstäder.

Ett exempel som får särskilt stor uppmärksamhet i Europa just nu är givetvis hur de politiska konsekvenserna av gatuprotesterna i Kiev under den gångna vintern användes som ursäkt för ryska militära operationer av olika slag i och mot Ukraina. På det mest konkreta planet utspelas denna konflikt ofta kring kontroll över städer, eller än mer specifikt om specifika punkter i eller kring städer. Den kontroll det då handlar om är dels psykologisk och informationsrelaterad, dels fysisk, och då både polisiär och militär. Ett annat exempel från samma problemkomplex, med mindre geopolitisk uppmärksamhet men betydligt fler dödsoffer, är Irak. De våldsamma upprorsgruppernas fortsatta verksamhet, kombinerat med en alltmer våldsam typ av upprorsbekämpning från statens sida, förefaller leda till en eskalering av konflikten. Som i Bangladesh i januari så verkar inte det nyss genomförda valet användas som ett tillfälle att lösa konflikterna med civila medel, utan snarare som ett sätt för regeringen att konsolidera sin maktposition.

Dessa grundläggande faktorer – osäker demokratisk utveckling, säkerhetsstyrkor med potentiellt skiftande lojaliteter, irreguljära upprorsstyrkor som ofta har stöd från andra stater, samt städer som central spelplats för politisk konflikt – är värda att hålla ögonen på även i fortsättningen, som tillägg till diskussionerna om krig, geopolitik och högre konfliktnivåer.