Konfliktbevakning 2014: civil-militära relationer

På söndag samlas ett flertal av de viktigaste makthavarna i det säkerhetspolitiska Sverige på Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen. Att politiska och militära beslutsfattare – tillsammans med ett flertal företrädare för civilsamhället – träffas och samtalar under sådana former är i ett internationellt perspektiv kanske inte alldeles vanligt. Det är dock i förmodligen positivt för säkerhets- och försvarspolitiken – både i de fall det leder till konfrontation och i de fall det leder till samförstånd.

Under gårdagen publicerade ett flertal amerikanska tidningar artiklar om den förre försvarsministern Robert Gates memoarbok, som i vanlig ordning föreföll innehålla ett antal besvärande avslöjanden från hans politiska liv. Särskilt framträdande i artiklarna var det spända – eller helt enkelt dåliga – förhållande som Barack Obama och hans närmaste rådgivare verkat ha till USA:s militära ledarskap. En tydlig observation är att Gates tycktes ta mycket illa upp när högre officerare ifrågasattes av civila politiker eller tjänstemän i Obamaadministrationen. Här finns intressanta principfrågor att diskutera, och en bredare kontext som är värd att ta hänsyn till.

Förhållandet mellan militära och civila ledare är en fråga som tycks vara central i många konfliktdrabbade länder just nu, vilket givetvis inte är något nytt fenomen. Att den yttersta makten i en statsbildning ligger hos civila, ej militära, makthavare betraktas vanligen som ett avgörande demokratikriterium. Den exakta karaktären på de civil-militära relationerna spelar också roll för säkerhetspolitikens utformning – från inställning till inrikespolitiska missnöjesyttringar till prioriteringar i internationella relationer.

Ett omdiskuterat exempel är Burma/Myanmar, som verkar fortsätta sin försiktiga omorientering från hårdfört militärstyre till mer ett mer öppet system, med en något större roll för civila politiker. Jag diskuterade utvecklingen i och runt Burma i tre inlägg i oktober: de politiska förändringarna, de etniska och religiösa konflikterna inom landet samt det bredare säkerhetspolitiska sammanhanget.

Den senaste större nyheten från landet är att presidenten – och tidigare generalen – Thein Sein nu stödjer en revidering av den militärförfattade konstitutionen. Detta har varit ett centralt krav för landets politiska opposition, inte minst eftersom det skulle kunna möjliggöra för dess ledare Aung San Suu Kyi att kandidera till presidentposten. Dock är det värt att notera att militären fortfarande har reserverade platser i parlamentet – något som kan vara mer betydelsefullt.

En annan typ av drama utspelas direkt öster om Burma, i Thailand. Landets tidigare elit, inklusive en del högre officerare, har haft påtagliga problem att acceptera att deras kandidater förlorat flera val. De har därför återigen startat stora demonstrationer, för att få regeringen avsatt och ersatt med ett icke-valt råd, som ska genomföra lagändringar inför ett senare val.

Thailand har haft 18 militärkupper – och många mer diskreta ingripanden – under sina 81 år av mer eller mindre demokratiskt styre. Det spekuleras nu friskt i hur militären kommer att agera denna gång. De grundläggande handlingslogikerna är möjligen relativt okomplicerade. Oppositionen vet att de inte kan få makten på demokratisk väg. De kan därför välja mellan att starta någon typ av uppror eller att få en annan aktör – militären – att avsätta regeringen. Nu har ju samtliga aktörer varit i samma position en gång tidigare: 2006 då den thailändska militären faktiskt tog makten. Då insåg de rimligen att deras maktövertagande inte löste de grundläggande konflikterna, utan bara gjorde att de själva satt med ansvaret för hela röran, vilket inte nödvändigtvis är eftersträvansvärt – och rimligen påverkar kalkylen idag. Detta är ytterligare en påminnelse om varför de mer grundläggande relationer som militära styrkor har till civila politiker är betydelsefulla för ett lands utveckling.

Om vi istället rör oss över till västra sidan av Burma hamnar vi i Bangladesh, som under 2013 drabbades av sin största politiska kris sedan självständighetskriget 1971. Jag skrev om händelseutvecklingen i landet senast häromdagen, då med anledning av det förestående – nu genomförda, och grundligt misslyckade – parlamentsvalet.

I likhet med Thailand har Bangladesh drabbats av ett antal militärkupper under sin relativt korta historia som självständig stat. Även under den regering som tillträdde efter det framgångsrikt genomförda valet 2008 var frågan om civil-militära relationer laddad. För drygt ett år sedan kom också uppgifter från regeringen om att man avvärjt ett kuppförsök från en mindre grupp högre officerare. I det fullständiga sammanbrott som den bangladeshiska politiken nu befinner sig i kan ett militärt maktövertagande tyckas ligga nära till hands (det skedde senast 2007, då genom en civil expeditionsministär). Resonemangen på den militära sidan kan dock likna de som aktualiseras i Thailand – man har prövat att ta över makten, och alla vet att landets två stora politiska aktörer måste ha fungerande relationer om konflikten ska få något slags lösning.

Möjligen kan också Pakistan – som ju Bangladesh tidigare var en del av – fungera som ett avskräckande exempel på vad som kan hända när en armé har ett land istället för att landet har en armé. Jag diskuterade i en artikel i helgen vad som fick den pakistanska armén att bestämma sig för att inte öppet blanda sig i valet förra året. En slutsats var att det mest centrala för landets militärledning alltid varit utrikes- och säkerhetspolitiken, och där är det sannolikt att man behåller ett avgörande inflytande. Samtidigt har dock en viss strategisk omorientering skett, möjligen delvis förorsakad av civila prioriteringar. Även om Pakistans armé och underrättelsetjänst alltjämt spelar helt centrala roller i statens styrning råder det troligen mer balans mellan civila och militära beslutsfattare nu än under större delen av landets historia.

En uppenbar jämförelse här är givetvis Indien, som – trots ett utgångsläge som på flera sätt var gemensamt med Pakistan – under hela sin historia har haft en säkerhetspolitik som legat i händerna på civila beslutsfattare. Här har man till och med talat om att det behövs mer självständiga och tänkande generaler – en klar kontrast till den gängse bilden av grannlandets intrigerande generaler och lömska underrättelsechefer.

Det är givetvis inte bara i Syd- och Sydostasien som denna balansgång pågår. Egypten har efter de folkliga upproren och konfrontativa valen varit med om en kontrarevolution. Den senaste nyheten är att militärkuppens ledare – arméchefen Abdel Fattah al-Sisi – nu verkar ha planer på att själv bli president. För att gå tillbaka till de handlingslogiker som vi diskuterade apropå Thailand och Bangladesh är det uppenbart att den egyptiska militärledningens kalkyl – mot bakgrund av landets moderna historia – ser något annorlunda ut. Man verkar nu vara på väg tillbaka mot det som måste sägas vara normalläget.

Ett mycket annorlunda, men kanske besläktat, drama utspelas i och runt Iran. Resultatet i landets presidentval, och en – som det förefaller – framgångsrik diplomati, har inneburit en försiktigt positiv utveckling av landets relationer med USA och omvärlden. Denna process verkar nu understödjas av bredare säkerhetspolitiska utvecklingar från Jemen till Afghanistan – kanske i synnerhet i Irak och Syrien.

Här är det givetvis avgörande att inte betrakta den iranska statsledningen som en enhetlig aktör. Presidenten och utrikesministern har uppenbarligen mandat att förhandla i kärnenergifrågan, men det förefaller sannolikt att avgörande makt när det gäller ställningstaganden i de stora regionala frågorna fortfarande finns hos aktörer som revolutionsgardet. Här kan vi se en parallell till den ovan diskuterade situationen i Pakistan: mycket av utvecklingen hänger på hur relationerna utvecklas mellan en delvis reformbenägen regeringschef och det traditionella säkerhetsetablissemanget. Givetvis spelar också det amerikanska agerandet en roll här – vilket för oss tillbaka till Robert Gates interiörer från det säkerhetspolitiska beslutsfattandet i Vita huset.

Det är givetvis inte rimligt eller lämpligt att föra några längre diskussioner om Gates bok innan den är utgiven – även om sådana diskussioner verkar mycket vanliga och populära i Sverige. Det kan dock vara värdefullt att dröja kort vid några av principfrågorna, mot bakgrund av diskussionen ovan. Föga oväntat tar Gates upp Obamas aversion mot sin situation och sina underlag i samband med beslutet om truppförstärkning till Afghanistankriget 2009. Gates egen formulering är tydlig: As I sat there, I thought: the president doesn’t trust his commander, can’t stand Karzai, doesn’t believe in his own strategy, and doesn’t consider the war to be his. For him, it’s all about getting out.

Detta överensstämmer relativt väl med de samtida skildringarna – från Obamas djupa skepsis mot generalernas försäkringar om att utvecklingen skulle gå att vända med fler soldater, till hans insisterande på ett tydligt slutdatum som ett avgörande villkor för förstärkningarna och satsningen på counterinsurgency (COIN). Det tycks också vara i samband med den politiska styrningen av Afghanistankriget som relationerna mellan politiska och militära ledare i USA blivit som mest ansträngda. De publicerade artiklarna beskriver Gates ilska vid tillfällen då politiskt tillsatta tjänstemän talar illa om eller till högre officerare – även då de senare inför massmedier uttryckt skepsis mot den officiella politiska linjen.

Att det är olämpligt och riskabelt när politiska makthavare ägnar sig åt för detaljerad styrning av militära frågor finns det många exempel på – från både USA och Sverige. Det är dock värt att påpeka att counterinsurgency-perioden i amerikanskt militärt och försvarspolitiskt tänkande också var ett exempel på det motsatta: att högre officerare gav sig djupt in på civila domäner, och sedan kom att spela kraftigt politiska roller – både i insatsområdet och i hemlandet.

Orsaken till COIN-idéernas starka ställning när Afghanistanbesluten skulle fattas 2009 var till stor del den utbredda uppfattningen om deras framgång i Irakkriget. De utlovade skydd av civilbefolkningen och en mer djupgående lösning på de grundläggande politiska konflikter som drev kriget vidare än att krossa sunniupproret med militär övermakt. Så blev det kanske inte riktigt. De senaste rapporterna från Irak talar nu om dödssiffror som inte är långt från krigets mest intensiva år: 7818 civila under 2013. Samtidigt flyr invånare från Fallujah, medan den irakiska regeringen anfaller med artilleri och attackflyg, i ett försök att ta tillbaka staden från ett al-Qaidadominerat sunniuppror. Hur det gick med upprorsbekämpningen i Afghanistan diskuterade jag i ett blogginlägg igår.

Barack Obama och hans civila rådgivare verkar alltså ha haft visst fog för sin misstro och skepsis när det gäller Afghanistanstrategi. Detta är dock inte på något sätt ett argument för att stödja den sammanblandning av politiska och militära roller som enligt Gates verkar ha ägt rum. En sådan sammanblandning kan som sagt få ytterligt destruktiva konsekvenser. Dock skulle den ovanstående diskussionen som helhet kunna utgöra en påminnelse om att civil-militära relationer kan ta sig många värre uttryck än att politiska rådgivare brister i respekt inför högre officerare. Att dessa grupper har kraftfulla meningsutbyten, och att makten i slutändan ligger på den politiska sidan, är rimligen det minst dåliga av alla tänkbara system.

Vad kan vi då säga om Sverige? Inte heller här har politiska beslutsfattare några nämnvärda svårigheter med att – ibland kanske lite väl snabbt – rikta kritik mot Försvarsmaktens ledning. Och även om den svenska försvarspolitiken lider av flera avgörande problem är det i grunden positivt att det inte är oklart var rätten att fatta de slutgiltiga besluten ligger. Att svenska politiker sedan behöver en bred och djup förståelse för de praktiska implikationerna av sina beslut inom olika delar av det säkerhetspolitiska fältet är självklart.

Alla de civil-militära konfliktlinjer och politiska problem som tagits upp ovan har givetvis ganska lite med varandra att göra. Dock kan det vara värdefullt att sätta frågan om hur försvarsmaktsledningar och försvarspolitiker interagerar i ett bredare sammanhang. I bästa fall får vi syn på några intressanta mönster, eller märkvärdiga egenheter – i och bortom Sälen.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Konfliktbevakning 2014: civil-militära relationer

  1. Ping: Säkerhetsstyrkor, städer och samhällsstyrning | Johan Larnefeldt

  2. Ping: Afghanistan – eskalerande konflikter och en ny svensk strategi | Johan Larnefeldt

  3. Precious skriver:

    At last some rattinaloiy in our little debate.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s