Förvarning, hantering och reaktion

Attackerna i Paris fredag den 13 november väcker bestörtning och oro hos många, vilket sannolikt är en central del av deras syfte. Reaktionerna i Sverige på denna typ av händelser blir ofta starkare när de äger rum närmare oss, och i samhällen som mer liknar det svenska; det ger en tydlig bild av hur vardagen snabbt kan förändras och brytas sönder.

Minst 129 människor dödades i attackerna, liksom åtta angripare och flera poliser. Frankrikes president François Hollande meddelade förvånansvärt snabbt att ISIL stod bakom attackerna, och att det hela hade planerats utanför Frankrike, men med stöd i landet. Samma vecka genomförde ISIL riktade angrepp på civila i till exempel Beirut och Bagdad med dussintals dödsoffer som följd. Detta blir en tydlig påminnelse om att Parishändelserna utgör ett exempel på just den typ av våld som tvingar människor på flykt från till exempel Syrien, Irak och Afghanistan just nu. I en dyster ironi var Syriens president – själv ansvarig för betydligt fler civila dödsoffer och flyktingar än ISIL – tidig med att framföra sina kondoleanser till Frankrike.

Bortom detta vidare säkerhetspolitiska sammanhang väcker händelserna i Paris frågor på åtminstone tre plan. Det handlar för det första om förvarning: vad visste vi och vad kunde vi veta? Det handlar för det andra om hantering: hur ska ansvariga myndigheter operativt hantera en komplex och koordinerad attack som denna? Det handlar för det tredje om reaktion: hur reagerar samhället i stort på politiskt motiverat våld och vilka mer långsiktiga politiska beslut fattas – eller fattas inte – som en konsekvens av det?

Frågan om förvarning väcks ofta i samband med större säkerhetspolitiska utvecklingar, såsom de arabiska upproren eller Rysslands olagliga annektering av Krim – men framför allt efter ännu mer plötsliga händelser såsom terroristattacker eller storskaliga olyckor. Samma dag som attackerna i Paris publicerades nya uppgifter om exakt vad och hur mycket den dåvarande amerikanska presidentadministrationen visste på förhand om de attacker som utfördes av al-Qaida den 11 september 2001. Företrädare för de amerikanska underrättelse- och säkerhetstjänsterna menar sig ha framfört mycket allvarliga och tydliga varningar till högsta politiska nivå inför den 11 september, men förefaller ha mötts av en kombination av politisk försiktighet (om man inget vet kan man inte beskyllas för underlåtenhet att handla) och brist på fantasi (föråldrade bilder av hur ett terroristhot skulle kunna se ut).

Under de senaste åren har det också kommit allt tydligare information om planeringen och genomförandet av attackerna i Mumbai 2008, som dödade 166 människor. Såväl indisk som brittisk och amerikansk underrättelsetjänst hade – från signalspaning och personbaserad inhämtning – spridda uppgifter om vad som planerades, men enligt den dåvarande indiske kabinettssekreteraren delade man inte dessa med varandra förrän skjutandet hade börjat. Efterhand har en relativt samstämmig bild framträtt: det var inte i första hand underrättelser som saknades, utan förmåga att sätta ihop dem till en helhet. Detta är knappast ett nytt problem, men värt att påminna om i tider när det talas allt mer om hur big data dramatiskt kan förbättra vår förmåga till såväl förklaring som förvarning. Stora mängder information eller data kan alltså inhämtas elektroniskt, men dessa är inte mycket värda utan tillräcklig analyskapacitet samt tillräcklig förmåga att koppla samman dem med andra typer av underrättelser, inte minst från personbaserad inhämtning.

En annan fråga som blev påtagligt aktuell i Mumbai var den roll som medier och sociala medier spelade i det operativa skedet. På samma sätt som angriparna – Pakistanstödda Lashkar-e-Taiba – använde internetbaserade karttjänster för att planera attackerna bedrev de kontinuerlig mediebevakning medan attackerna pågick. De fick därigenom information som bidrog till att de kunde döda fler människor – särskilt allvarligt när det rör sig om ett komplext och koordinerat angrepp som det i Mumbai. Vi såg ett liknande mönster under attackerna i Paris, där flera medier vidarebefordrade myndigheternas uppmaningar att inte sprida information av taktisk natur – men ändå direktrapporterade när polisen gick in i konsertlokalen där gisslansituationen och dödandet pågick.

I likhet med de bredare diskussionerna om säkerhetspolitisk och försvarsrelaterad bevakning väcker detta frågor om vilken roll medier kan förväntas spela i relation till samhällets säkerhet; avvägningarna mellan självständig bevakning och människors säkerhet är uppenbarligen inte självklara. Ett besläktat problem finns i frågan om vilken förmåga framför allt Sveriges Television och Sveriges Radio har att snabbt skala upp vid krissituationer – inte minst jämfört med andra medieaktörer. Allra mest central i denna typ av händelser blir kanske frågan om källkritik. Omvärldsutvecklingen ställer allt högre krav på vår samlade förmåga – som individer och som samhälle – att granska och värdera den stora mängd information som produceras och sprids vid stora kriser eller samhällsstörningar. Dessa tre perspektiv eller problem bör utgöra avgörande komponenter i den utveckling av ett modernt psykologiskt försvar som regeringen aviserade i den försvarspolitiska inriktningspropositionen försommaren 2015.

Till frågan om förvarning och information kommer det mer omedelbara problemet med att på ett operativt plan hantera ett angrepp som det i Paris. När Sveriges inrikesminister Anders Ygeman våren 2015 gav en lägesbild över svensk krisberedskap lyfte han fram koordinerade terroristangrepp – till exempel mot kärnkraftverk – som ett särskilt svårhanterligt hot. Han återkom till detta exempel så sent som tre dagar före attackerna i Paris. Här aktualiseras polisens resurser och förmågor samt Försvarsmaktens – nu ökade – möjlighet och mandat att stödja polisen. Minst lika viktigt i sammanhanget är frågan om redundans och förmåga i både räddningstjänst och sjukvård – där Socialstyrelsen nyligen konstaterade brister i den svenska traumavården.

Därutöver finns givetvis de bredare frågorna om samverkan och ledning för samtliga berörda aktörer, i synnerhet i de fall då snabba beslut krävs även från politisk nivå. Extremfallet för detta är givetvis frågan om återupptagen totalförsvarsplanering, där det civila försvarets uppbyggnad fortfarande framstår som den svåraste och minst uppmärksammade frågan – politiskt, medialt och ekonomiskt.

Till frågorna om förvarning och hantering kan vi slutligen lägga problemet med vår mer långsiktiga reaktion. Syftet med politiskt våld mot civila är ofta eller alltid att främja rädsla, osäkerhet och splittring. Ambitionen att göra detta i Europa delar ISIL – oavsett om de faktiskt ligger bakom Parisattackerna – med såväl Syriens som Rysslands politiska ledning. Ett gemensamt narrativ i alltifrån ryska statskontrollerade medier till diverse politiska rörelser i europeiska länder är det om ett sammanfallande Europa och en pågående systemkollaps. Det är uppenbart att människor och samhällen nu prövas på flera sätt – av alltifrån terroristangrepp till flyktingsituationen. Det är dock värt att komma ihåg att dessa praktiska och politiska utmaningar kan behöva skiljas från vissa aktörers aktiva försök att skapa splittring, oro och osäkerhet bland människor och att förmå politiska ledningar att fatta beslut utifrån detta.

Den större frågan är givetvis huruvida den stora globala trenden mot mindre konflikt och mer fred under de senaste åren har börjat brytas mer långsiktigt. International Crisis Groups ordförande Jean-Marie Guéhenno skrev om dessa frågor i slutet av oktober och noterade – utöver trenden mot en större andel inbördeskrig – en allmän fragmentisering; konflikter har ofta tydligt lokala rötter, men manipuleras och utnyttjas allt mer av externa aktörer eller företrädare för transnationella ideologier. Dessa problem är till sin natur både globala och lokala – vilket kan bli en utmaning när den svenska försvarspolitiken alltmer inriktas på en mer entydigt nationell arena. Frågorna om lösning och hantering av världens konflikter och katastrofer är mer påträngande än på länge, men de är också allt svårare att separera från våra mer lokala sårbarheter och vår samlade förmåga att hantera oväntade och oönskade händelser.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Förvarning, hantering och reaktion

  1. Ping: Globala trender 2016 – krig, kris och utveckling | Johan Larnefeldt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s