Intervention, stabilitet och politiska system

Det verkar alltså, enligt New York Times, ha varit mycket nära att en militärstödd statskupp inträffade i Afghanistan i förra veckan. Framför allt var det valkommissionens publicering av preliminära och ifrågasatta resultat från presidentvalets andra omgång som utgjorde den tändande gnistan, i en situation som redan var mycket spänd. Den ene kandidatens anhängare krävde handling och en provinsguvernör utropade en parallell regering. Bakgrund och händelseförlopp beskrivs i nämnda NYTimes-artikel (mycket läsvärd), samt här och här – men några frågor av mer principiell karaktär är värda att diskutera.

När stater och andra organisationer – såsom FN eller NATO – genomför storskaliga interventioner som den i Afghanistan används ofta ord som ‘återuppbyggnad’, ‘statsbyggande’, ‘stabilisering’ och ‘utveckling’. Detta språkbruk har en relativt neutral, förvaltningspolitisk klang – vilket kan skymma det faktum att det i mycket hög grad är politisk verksamhet det är fråga om; man bygger ett visst politiskt system, där man väljer vissa modeller och väljer bort andra. Jag har tidigare – till exempel här och här – skrivit om det vanskliga i att för ett land som Afghanistan välja ett så centraliserat politiskt system, med ett så starkt presidentämbete. Detta var ju något som framför allt USA drev mycket hårt efter att man störtat talibanregimen – kanske för att man fruktade splittring av landet, eller för att man ville ha en tydlig samarbetspartner. Ett grundläggande drag i centraliserade presidentiella politiska system är att vinnaren enkelt uttryckt vinner allt, vilket innebär uppenbart destruktiva incitament för politiska aktörer – i synnerhet då dessa, som i Afghanistan, till stor del har en bakgrund som krigsherrar med egna väpnade styrkor.

De aktörer som fick makt i och med den amerikanska invasionen av Afghanistan var framför allt de krafter i norra Afghanistan som kämpat mot talibanregimen, inte minst tadzjiker. Ett exempel är presidentkandidaten Abdullah, ett annat är Atta Mohammad Noor, som blev guvernör i Balkhprovinsen, där den svenska militära insatsen har genomförts. Det var för övrigt Noor som i förra veckan talade om utropande av en parallell regering, eftersom han inte kunde acceptera valresultaten. Att de gamla motståndarna till talibanregimen tog över mycket av makten i det nya Afghanistan var knappast märkligt. En av konsekvenserna blev att de fick en särskilt stark ställning i säkerhetsstyrkorna. I en artikel i slutet av juni diskuterade jag vilka risker detta innebar i och med splittringen efter valet. Säkerhetsstyrkornas agerande blev givetvis en särskilt viktig fråga när läget blev mer spänt under förra veckan, något som jag tog upp här.

USA:s utrikesminister John Kerry har fått välförtjänt beröm för att han genom intensiv medling lyckades avstyra en mycket allvarlig kris – till och med en militärstödd kupp, om vi ska tro New York Times. Det är som sagt inte heller första gången Kerry får göra en sådan utryckning. Det är dock värt att komma ihåg att konflikten som nu uppstått är en logisk konsekvens av det system man infört, samt att det inte kan ses som en självklarhet att de säkerhetsstyrkor som stötts och utbildats av ISAF inte kommer att ha en politisk agenda av något slag. Sådana eventuella agendor kommer givetvis att påverkas av det politiska sammanhanget omkring dem, vilket behöver vara en central utgångspunkt när länder som Sverige fattar politiska beslut om deltagande i internationella insatser.

I överenskommelsen som slöts efter John Kerrys samtal med Abdullah, Ashraf Ghani och Hamid Karzai ingår alltså att Afghanistan ska röra sig mot ett mer parlamentariskt system, så småningom med en premiärminister. Det är ännu till stor del oklart hur detta system ska se ut, men det förefaller inte omöjligt att det kan bidra till större möjligheter att dela på makt och inflytande (dock fortfarande mellan en relativt smal krets av män, ska väl påpekas). Ett parlamentariskt, i motsats till ett presidentiellt, politiskt system är ingen garanti för politisk stabilitet – vi behöver inte röra oss längre från Afghanistan än till Pakistan och Bangladesh för att notera detta – men det kan bidra till att förbättra förutsättningarna. Samtidigt med allt detta fortsätter våldet i Afghanistan, med allt svårare konsekvenser för civilbefolkningen. Att konflikterna efter presidentvalet fått en åtminstone tillfällig lösning är i detta sammanhang en mycket god nyhet.

Fler exempel på internationella interventioners oförutsedda konsekvenser finns givetvis – från det fortsatta kriget i Irak och ISIS framfart till det rådande kaoset i Libyen efter NATO:s störtande av Gaddafi-regimen. Det grundläggande problemet? Vi har en hel del kunskap om hur statsbyggande går till, och vilka de nödvändiga faktorerna är, men detta innebär inte per automatik att vi – det så kallade internationella samfundet eller någon annan – faktiskt kan genomföra det i praktiken. Detta dilemma förvärras av det faktum att själva interventionen i sig kan förstärka befintliga konfliktlinjer, eller väcka nya.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s