Globala trender 2016 – krig, kris och utveckling

It is war — not peace — that has momentum.

International Crisis Groups ordförande Jean-Marie Guéhenno sammanfattar läget inför ett 2016 där kriser och konflikter ökar i antal och intensitet, utan att vår förmåga att lösa dem stärks i motsvarande grad. Uppgifterna om världens dystra utveckling spriddes allt mer under 2015 – även i Sverige. Sveriges Radio gjorde reportage om en osäkrare värld och Sveriges statsminister höll tal på temat ”orons sommar”. Dessa diskussioner gav upphov till såväl överdrifter om ”tredje världskriget” som mer nyanserade diskussioner om historiska trendbrott. Under hösten 2015 blev den globala flyktingkrisens konsekvenser tydligare i ett Europa som inte förmådde hantera dem. Tillsammans med fortsatta konflikter och katastrofer på flera håll i världen bidrog detta till en alltmer spridd bild av ett globalt – och till och med svenskt – kristillstånd.

Trots det senaste halvårets höga tonläge är denna utveckling inte ny, och jag behandlade den i en översikt hösten 2014. Slutsatserna blev då att världen på lång och medellång sikt blir mindre våldsam och mer demokratisk, men att vi på kort sikt kunde se en ökning av väpnade konflikter inom länder samt av globala flyktingströmmar. Tiden går och nya data produceras. Vad kan vi säga om världens utveckling, kriser och konflikter i början av 2016?

Global utveckling
Världsfattigdomen minskar, konstaterar Världsbanken och Internationella valutafonden, IMF, i sin gemensamma Global Monitoring Report 2015/2016. Enligt Världsbankens projektioner sjönk andelen människor som – utifrån den senast uppdaterade fattigdomsgränsen – lever i fattigdom under 2015 till 9,6 %, eller 700 miljoner människor, att jämföra med 12,7 % år 2012. Samtidigt konstateras fortsatta utmaningar vad gäller den extrema fattigdomen – till stor del geografiskt koncentrerad till Afrika söder om Sahara. I detta sammanhang är det intressant att konstatera att även om den senaste OECD-statistiken visar på rekordstort officiellt bistånd i världen så går en allt mindre del av detta till de allra fattigaste länderna.

Men människors liv blir bättre på de flesta sätt. Spädbarnsdödligheten har minskat kraftigt under det senaste kvartsseklet, bland annat till följd av satsningar på vaccinationer och sanitet. Ur ett längre perspektiv är detta en förklaring av flera till den kraftiga höjningen av förväntad livslängd i världen. Under de senaste decennierna har de största förändringarna på dessa områden skett i utvecklingsländer, i synnerhet i Asien. Trots den kraftiga fattigdomsminskning som pågår finns dock fortfarande stora utmaningar i icke-ekonomiska dimensioner av utveckling. Här märks en skillnad i uppnåendet av de millenniemål som var centrala i utvecklingspolitiken mellan 2000 och 2015. Även inom vård och skola märks tydliga förbättringar – människor har bättre hälsa och mer utbildning – men framgången är inte lika tydlig där som inom de mer renodlade fattigdomsmålen. Världsbanken och IMF lyfter även fram allmänt långsammare befolkningstillväxt och åldrande befolkningar som en central fråga, i synnerhet för mer välmående länder. Det är också i dessa länder vi kan urskilja den tydligaste ökningen av ekonomisk ojämlikhet. I den globala ekonomin som helhet ser vi just nu en oväntat svag utveckling, i synnerhet på viktiga tillväxtmarknader, såsom Kina.

Från ett större perspektiv kan vi dock, vid årsskiftet 2015/2016, konstatera uppenbara framsteg på ett flertal centrala områden, såsom minskning av fattigdom, spädbarnsdödlighet och mödradödlighet. Tydligast sammanfattas detta kanske av den fortgående höjningen av Human Development Index. Frågan blir då hur vi får ihop dessa positiva trender för mänsklig och ekonomisk utveckling – ur såväl decennie-, sekel- som millennieperspektiv – med det som nu får sägas vara en allmänt spridd bild av kris och katastrof i världen?

Det är framför allt två saker som inte går bra just nu: världens krig och konflikter samt jordens klimat. Båda dessa, men på kort sikt framför allt de förstnämnda, resulterar i att fler människor än på länge tvingas fly från sina hem. Många av dessa människor – men inte alla – levde redan innan detta i fattigdom och utsatthet. Detta kombineras med en allmänt omfattande migration, mindre beroende av krig och konflikt, där fattigdom och strävan efter bättre liv och försörjningsmöjligheter är viktiga faktorer.

Klimatförändringarnas konsekvenser
2015 ser ut att ha varit det varmaste året sedan temperaturer började mätas systematiskt. Denna uppgift i sig har begränsad betydelse, men kan ha fungerat som en påminnelse om klimatförändringarnas mer långsiktiga – på vissa platser dock alltmer akuta – utmaning. Klimatförändringar har betydelse för människors och samhällens säkerhet och utveckling på flera sätt. Väderrelaterade katastrofer har stor påverkan på människors fysiska säkerhet, liksom på samhällen och ekonomier. Mer långsiktiga förändringar såsom stigande havsnivåer och ökad frekvens av torka påverkar jordbruk och andra försörjningsmöjligheter kraftigt – vilket i sin tur kan öka risken för fattigdom, flyktingströmmar och konflikter. De olika aspekterna av livsmedelssäkerhet är helt centrala här.

En överenskommelse om ett nytt klimatavtal nåddes i Paris i mitten av december 2015. Eventuella förhoppningar om ett klimatpolitiskt Alexanderhugg bör nog avfärdas, men i bästa fall kan avtalet innebära tydligare mekanismer för kontinuerliga åtgärder för att både hejda och hantera den globala uppvärmningen. Tillsammans med de globala utvecklingsmål som antogs inom ramen för FN tidigare under hösten 2015 innebär de en tydligare politisk syntetisering av det ofta spretande begreppet ’hållbar utveckling’. Frågan om finansiering av föreslagna åtgärder är, som så ofta, mer svårbedömd.

Flykt och migration
Titeln på 2015 års Global Trends-rapport från FN:s flyktingorgan, UNHCR, var talande: World at War. Rapporten täckte tiden fram till årsskiftet 2014/2015, och pekade på den största ökningen någonsin av antal flyktingar från ett år till ett annat. Även året innan det hade det skett en ökning, efter en mer stillastående period. Från att var tvåhundrade person i världen var på flykt två år tidigare blev det en på 133 – en andel som nu vid årsskiftet 2015/2016 är en på 122.

Stora delar av den globala migrationen har ekonomiska rötter, och är därigenom en mycket stark kraft för fattigdomsbekämpning. Allt fler människor tvingas dock fly från krig, konflikt och kollapsande samhällen – samtidigt som de stater de flyr till i många fall inte vill ta emot dem, eller inte förmår göra det i tillräcklig omfattning. De 3771 flyktingar och migranter som dog på Medelhavet under 2015 är bara ett exempel på konsekvenserna.

Detta är en humanitär katastrof av stora mått, för många samhällen och för många människor. De historiska proportionerna är en mer vansklig fråga. Sedan 2014 har det talats om att det inte varit så många människor på flykt sedan det andra världskriget. I min översikt från hösten 2014 tog jag upp problemen med att göra sådana påståenden utifrån de data som finns – eller snarare inte finns – från den aktuella perioden. Detta förhållande kvarstår. Statsvetaren Jay Ulfelder påpekar att UNHCR:s tidsserie startar först år 2004, och att det på grund av metodologiska förändringar endast är data från och med 2007 som är jämförbara. Otillräckligheter i tillgängliga data är värda att ta hänsyn till när det görs påståenden om det största antalet flyktingar som någonsin uppmätts. Detsamma gäller givetvis uppgifterna om global uppvärmning som berördes ovan; om det är viktigt vad vi mäter så är det viktigt hur länge och med vilken säkerhet vi kunnat mäta det.

Oavsett de historiska perspektiven är det dock tydligt att flyktingsituationen har fortsatt att förvärras och att det inte syns några tydliga tecken på snara och kraftfulla lösningar av dess grundorsaker eller tillräcklig lindring av dess värsta konsekvenser. Centralt i detta sammanhang är frågan om krigens och konflikternas utveckling i världen. Påståendena om ett begynnande tredje världskrig fortsatte under slutet av 2015 – men finns det fog för dem?

Krig och konflikt
Enligt data från Uppsala Conflict Data Program ökade antalet konflikter med 18 % under 2014 jämfört med året innan, och är nu fler än de varit sedan 1999. Även antalet stridsrelaterade dödsoffer ökade, till de högsta nivåerna sedan det kalla krigets slut. Till detta hör att även antalet konflikter som definieras som krig – minst 1000 dödsoffer under ett år – ökade under 2014. Flertalet av dessa är inomstatliga konflikter med internationell inblandning, vilket kan göra dem särskilt svårlösta. Syrien ligger i toppen på listan över dödliga konflikter – där vi också hittar till exempel Irak, Afghanistan, Nigeria och Pakistan. Trots denna utveckling är dödstalen i dessa konflikter – liksom för övrigt konflikternas antal – fortfarande betydligt lägre än under 1900-talets stora krig.

Bilden är dyster även då vi breddar blicken till andra former av våld, och inkluderar konflikter mellan icke-statliga aktörer och ensidigt dödande av civila. Enligt senast tillgängliga UCDP-data dog fler människor i organiserat våld under 2014 än något annat år under de senaste 20 åren – sedan folkmordet i Rwanda. Men från alla tänkbara historiska perspektiv – även så korta som efterkrigstiden – är våldsnivån i världen inte exceptionellt hög idag.

Huruvida dessa destruktiva utvecklingar utgör ett hack i den tydliga trenden mot en mindre våldsam värld, eller ett faktiskt långsiktigt trendbrott, är fortfarande inte möjligt att säga. För säkrare slutsatser om detta krävs mer tid, men det går att dra några vidare slutsatser om vad som pågår i världen just nu.

I mitten av 2015 publicerades 2015 Global Peace Index av Institute for Economics and Peace. Utgångspunkten är att mäta fred snarare än konflikt, och slutsatserna ligger nära Uppsalaforskarnas, men fördjupar bilden med en tydligare komparativ ansats. Indexet bygger på 23 indikatorer, som mäter samhällets trygghet och säkerhet, antal internationella och inomstatliga konflikter samt grad av militarisering. I resultaten ser vi Island, Danmark samt Österrike i topp och Syrien, Irak samt Afghanistan i botten.

Enligt IEP har världen sedan 2008 blivit något mindre fredlig (2,4 %). Det blir färre mellanstatliga konflikter, men fler inomstatliga, och under de senaste åren har några av dessa intensifierats, vilket också resulterat i en ökning av terrorism samt av flyktingströmmar. Värt att påpeka är alltså att det, utifrån IEP:s data och analyser, endast är i detta korta tidsperspektiv – 7 år – som världen blivit mindre fredlig; i alla analyser med längre tidsperspektiv än så är trenden för fredlig utveckling positiv.

Värt att notera är att utifrån IEP:s indikatorer blev ett stort antal europeiska länder fredligare under 2014, eftersom de drog sig ur kriget i Afghanistan – samtidigt som detta krig i sig fortsatte att förvärras under 2014, med fler dödsoffer än under något annat år sedan det kalla kriget. Även det land som såg den allra största försämringen i GPI från 2014 till 2015 – Libyen – har tidigare varit föremål för utländskt engagemang, genom NATO-interventionen 2011. Libyen får nu mindre uppmärksamhet av det så kallade internationella samfundet.

Dessa exempel sätter ljuset på en av de centrala poängerna i årets Global Peace Index liksom i sammanställningen av UCDP-forskarnas data: den ojämna utvecklingen. Många OECD-länder når hittills oöverträffade nivåer av fredlig utveckling, medan andra – i synnerhet i Mellanöstern – blir mer våldsamma. Liksom UCDP-forskarna pekar IEP på inbördeskrig med utländsk inblandning som särskilt destruktivt. Till detta kommer det institutionella sönderfall som utgjort grunden för ISIL:s framgångar under de senaste åren – först i Irak och Syrien, nu också i Libyen och i mindre utsträckning i Afghanistan.

Den ojämna globala utvecklingen av våld och dess konsekvenser gäller inte bara väpnad konflikt i allmänhet, utan också den typ av våld som diskuterades särskilt mycket under hösten 2015: terrorism. I IEP-rapporten 2015 Global Terrorism Index från november 2015, konstateras att förekomsten av terrorism har ökat i världen under de senaste 15 åren – för övrigt ungefär samtidigt som det så kallade ’kriget mot terrorismen’ har pågått. Under 2014 dog 32 685 människor i terroristhändelser, nio gånger så många som år 2000 och en ökning med 80 % från år 2013. 78 % av dessa dödsoffer finns i endast fem länder: Nigeria, Irak, Syrien, Afghanistan och Pakistan – med den största ökningen i Nigeria. Trots den kraftiga koncentrationen till dessa få länder – med majoriteten av attackerna i de tre förstnämnda – ökar också det totala antalet länder som drabbas av terrorism.

Det finns påtagliga regionala skillnader; om attackerna den 11 september undantas skedde bara 0,5 % av alla terrorismrelaterade dödsfall under de senaste 15 åren i OECD-länder. Samtidigt är OECD-länderna överrepresenterade när det gäller en typ av terrorism: ensamagerande gärningsmän. Sådana attacker – oftast kopplade till högerextremism, nationalism eller annan regeringsfientlig politisk extremism – ligger enligt IEP:s data bakom 70 % av alla dödsfall till följd av terrorism i västvärlden.

Den ojämna regionala utvecklingen lyftes fram även i det amerikanska utrikesdepartementets Country Reports on Terrorism från 2015. Här, liksom i mycket av den mer generella debatten i ämnet, är det tydligt att det som diskuteras under rubriken ’terrorism’ ofta har starka kopplingar till – och är svårt att skilja från – vad som i praktiken är lokalt eller regionalt baserade upprorsrörelser, såsom ISIL, Boko Haram eller Tehrik-i-Taliban Pakistan. Dessa, inte minst ISIL, kan dock ha över tid ökande globala ambitioner och – liksom al-Qaida före dem – en tendens att inspirera mer eller mindre fristående aktörer på andra platser.

Orsakerna bakom terrorism debatteras friskt, med varierande kunskapsunderlag. IEP-forskarna pekar på två särskilt viktiga faktorer: statsstött politiskt våld och bredare väpnad konflikt; endast 0,6 % av alla terroristattacker har begåtts i stater helt utan någon pågående väpnad konflikt eller någon form av (statlig) politisk terror. Som bidrag till den ofta förvirrade allmänna debatten i ämnet kan också påpekas att denna bild ser olika ut för olika länder. I rikare OECD-länder konstaterar IEP att socioekonomiska faktorer som ungdomsarbetslöshet, förtroende för medier, tro på demokrati, drogrelaterad brottslighet samt attityder till invandring är de som starkast kan kopplas till terrorism.

Vad gäller mer storskaligt våld finns också slutsatser att dra om bakomliggande orsaker och möjliga åtgärder. Fredsforskningsinstitutet SIPRI pekar i sin årsrapport 2015 på att ”[f]orskning visar att stater som vidtagit en stor andel åtgärder för jämställdhet löper lägre risk för inbördeskrig, krig med andra stater eller utbredda kränkningar av mänskliga rättigheter jämfört med stater som inte vidtagit några åtgärder.” Detta är en generell men ändå tydlig slutsats för staters utvecklings- och säkerhetspolitik – värd att notera apropå den svenska regeringens ambition att föra en feministisk utrikespolitik.

Och även om vi nu ser delvis motstridiga trender vad gäller utveckling och säkerhet – mindre fattigdom men mer våld – så påverkar de givetvis varandra. Våldets ekonomiska kostnad 2014 beräknas av Institute for Economics and Peace till 14,3 biljoner dollar, eller 13,4 % av världens BNP under ett år, genom kostnader från konflikter, mellanmänskligt våld samt utgifter för militär och annan säkerhet. Ekonomisk påverkan från inomstatliga konflikter, flyktingströmmar och fredsbevarande operationer ökar, men utgifter för militär, polis och andra säkerhetsmyndigheter står fortfarande för en större andel av våldsrelaterade kostnader.

I 2015 Global Peace Index konstateras vidare ett allmänt samband mellan militarisering – storlek på militärutgifter och på väpnade styrkor – och en mindre fredlig utveckling, i synnerhet för fattigare länder med svagare institutioner och högre ojämlikhet. Denna sista slutsats leder vidare till frågan om vilken roll fungerande stater och institutioner kan spela för en fredlig utveckling.

Sviktande stater
Mycket av problemen med såväl uppror som terrorism kan ur ett globalt perspektiv kopplas till olika former av svaga eller sviktande stater. Här märks inte en lika tydligt negativ utveckling som när det gäller väpnad konflikt. The Fund for Peace sammanställer ett varje år ett index om sviktande stater, baserat på tolv sociala, ekonomiska, politiska och militära indikatorer. I Fragile States Index 2015 var de länder som förbättrades från 2014 till 2015 dubbelt så många som de som försämrades. Dock visar rapporten, liksom Global Peace Index, att det pågår en ojämn utveckling i ytterkanterna; de svagaste staterna blir svagare och de mest stabila blir mer stabila.

Fragile States Index har kritiserats för en grov och potentiellt missvisande uppdelning i icke-fungerande och välfungerande stater – problem som viss mån hanteras av den OECD-producerade States of Fragility 2015. OECD försöker här använda nyckelbegreppet ’fragile’ – definierat genom fem delkomponenter: minskning av våld, rättsstat, institutioner, fungerande ekonomi samt samhällelig resiliens – på ett sätt som blir applicerbart på världen i stort, inte enbart på ett antal påstått kollapsade stater. Detta är i linje med ambitionen i de 17 mål för hållbar utveckling som antogs av FN:s medlemsstater i september. Till skillnad från millenniemålen, som mer renodlat handlade om att bekämpa fattigdom i fattiga länder, finns nu ett explicit – om än generellt – mål om fredliga samhällen och hållbara institutioner. Än mer centralt är kanske att konflikter och svaga institutioner – sammanfattat i begreppet ’fragility’ – ofta konstaterats vara avgörande hinder för uppnående av de olika utvecklingsmålen.

Det har kommit kritik även mot OECD:s sätt att hantera frågan om sviktande stater. Dels gäller denna kritik metodologiska brister – men det finns också mer djupgående frågor. Diskussionen om sviktande stater kan lida av samma dilemma som försöken att på allvar integrera en säkerhets- och konfliktdimension i utvecklingspolitiken i stort; man tenderar att fastna i biståndspolitikens delvis avpolitiserade vokabulär. Mer konkret innebär detta att man kan tala om ekonomiska indikatorer, good governance och formella institutioner, men att man har svårare att hantera frågor om informella institutioner, social sammanhållning, social tillit, och konflikter där olika typer av identiteter blivit betydelsefulla – för att inte tala om stormaktskonflikter och geopolitik.

Trots dessa problem kan det begreppsliga ramverket kring sviktande stater likväl ses som ett steg framåt. På ett allmänt politiskt plan pekar detta mot en fortsatt syntetisering av politiska åtgärder för utveckling, säkerhet och resiliens – som tidigare ofta varit relativt separata områden. Här uppstår dock flera praktiska och politiska dilemman.

Biståndets modaliteter och organisationer är generellt mer anpassade efter fredliga förhållanden, och inte alltid väl rustade för att ta hänsyn till djupare politiska konflikter. Den uppdelning – praktisk och resursmässig – mellan utvecklingsbistånd och humanitärt bistånd – som länge funnits kan också bli alltmer problematisk, i en tid med alltfler krig och kriser. En aspekt av detta är att behoven av humanitärt bistånd ökar kraftigt, men det blir också följder för mer långsiktiga utvecklingsinsatser. Det råder relativt stor enighet om att bistånd varit mest framgångsrikt inom konkreta saker som hälsa och utbildning – medan långsiktigt institutionsbyggande är svårare att åstadkomma. Om allt fler aktörer inom utvecklingspolitiken samtidigt konstaterar att just institutionsbyggande – förebyggande av svaga, sviktande eller kollapsande stater – är särskilt viktigt så finns en utmaning, en utmaning som givetvis blir ännu större i en tid då krig och konflikter intensifieras. Dessutom är det viktigt påpeka att stater och aktiv politik ibland spelar en relativt marginell roll i många av de processer som faktiskt påverkar människors säkerhet och samhällens utveckling.

På längre sikt är det tydligt att det – oavsett bistånd och annan utvecklingspolitik – pågår ett storskaligt ekonomiskt skifte, med direkta konsekvenser för maktrelationer i världen. För 25 år sedan var den kinesiska ekonomin en åttondel av den amerikanska, idag är de ungefär lika stora. Kina försöker nu få en mer inhemskt baserad och konsumtionsdriven ekonomi, samtidigt som Indien försöker komma ikapp med infrastruktur och industrialisering – och nu har högre tillväxt än Kina. Dessa förändringar för på sikt med sig säkerhetspolitiska skiften, och förändrade styrkeförhållanden vad gäller politiskt inflytande och militär förmåga. Dock märks redan nu att teknologisk utveckling, sviktande stater och internationella låsningar kan undergräva starkare staters relativa förmåga att nå sina säkerhetspolitiska mål. Som en del av dessa utvecklingar finns tydlig risk för fortsatt fragmentisering i och mellan stater, organisationer och institutioner i det internationella systemet.

Framtidens konflikter
Positiv ekonomisk och mänsklig utveckling samt tydlig fattigdomsminskning sker alltså samtidigt som vi ser fler och dödligare konflikter med destruktiva konsekvenser för stater och samhällen. På den globala politiska nivån är det en blandad bild. Att permanenta medlemmar i FN:s säkerhetsråd är mer eller mindre inblandade – politiskt och/eller militärt – på mestadels olika sidor i krigen i Syrien och Ukraina skapar problem. Detta utesluter dock inte alla former av internationellt samarbete. Överenskommelsen om det iranska kärnenergiprogrammet prövas hårt, men var positiv för stabiliteten i regionen. Det internationella klimatavtal som slöts i Paris är i sig inte tillräckligt för att lösa problemen, men kan i bästa fall bidra till fungerande modaliteter för att på sikt hantera dem. Detsamma kan sägas om FN-målen för hållbar utveckling, som dessutom tydligare än sina föregångare inkorporerar en konflikt- och säkerhetsdimension. De mest brännande frågorna kan dock finnas på ett mer praktiskt plan – med oroväckande tendenser på flera områden.

Världens urbanisering fortgår, vilket har betydelse för fred och konflikt. 2014 bodde 54 procent av världens befolkning i eller i anslutning till städer. Till 2050 beräknar FN att ytterligare 2,5 miljarder människor – majoriteten av dessa i Afrika och Asien och majoriteten i mindre fredliga delar av världen – kommer att bo i städer. Detta är – liksom migrationen – framför allt en kraft för utveckling och fattigdomsminskning, men det skapar nya typer av utmaningar i krig och konflikter. Det kan handla om befolkningsskydd och akutsjukvård, men också om dricksvatten, energiförsörjning och andra viktiga samhällsfunktioner – där villkoren kan se annorlunda ut i mer urbana, fattiga och tätbefolkade miljöer.

En annan preliminär slutsats är att det ibland kan bli nödvändigt att lämna termer som ’fredsbevarande’ och ’återuppbyggnad’ – eftersom de i grunden förutsätter att den aktuella konflikten är avslutad. Bistånd till vad som under överskådlig tid är en delvis kollapsad – men fortfarande bebodd – krigszon är något annat än bistånd till ett land som återhämtar sig efter ett krig. Det finns data om vilka behov människor i väpnad konflikt prioriterar, men uppgiften att tillgodose dem är givetvis svårare än under fredliga förhållanden. I praktiken kan detta innebära att vi kommer att se fler kombinationer av humanitärt bistånd och nya sorters utvecklingsbistånd – ibland aktivt samordnade, ibland mer parallella. Den svenska regeringens nya strategi för Syrienkrisen kan möjligen vara ett praktiskt exempel på hur denna typ av dilemman hanteras.

Samtidigt märks en allt svårare situation på marken i många konflikter, där attacker som drabbar sjukvårdsinrättningar är en särskilt oroande trend, inte minst i Syrien. Om humanitära aktörer börjar betraktas som politiska snarare än som opartiska löper de större risk att drabbas av våld: Vit flagg gäller inte längre, som Rädda Barnens generalsekreterare uttryckte det under hösten 2015. En utveckling mot minskad respekt för den internationella humanitära rätten – från internationell politisk nivå ner till lokala sjukhus – förvärras av alltmer komplexa konflikter med fler typer av aktörer inblandade, såväl statliga som icke-statliga. Här finns också allt mindre tydliga gränser mellan civilt och militärt. Denna trend kan förstärkas av att åtminstone vissa stater föredrar att när så är möjligt hålla kvar konflikter i en gråzon mellan krig och fred – betydelsefullt inte minst för Sverige, där den gränsen har relativt stor juridisk och praktisk betydelse.

Så hur ska allt detta bedömas? Det är svårt att ur något slags historiskt perspektiv betrakta det som sker i världen just nu som ett pågående tredje världskrig. Oöverskådliga och svårkategoriserade konfliktmönster kan bidra till benägenheten att ändå se vår tid som exceptionellt våldsam och farlig. Det är också logiskt om dessa uppfattningar förstärks av den globala flyktingsituationen samt av att det – trots en utsatt situation för journalister i krigszoner – finns stora mängder tillgänglig information om världens krig, kriser och katastrofer. Likväl är det viktigt att kombinera denna information med kunskap om den långsiktiga utvecklingen, som på många sätt är mer positiv.

Sammantaget finns i början av 2016 skäl till såväl oro som kraftfulla åtgärder när det gäller jordens klimat och världens konflikter. Parallellt med detta behöver den fortgående och kraftiga minskningen av fattigdom och förbättringen av människors levnadsvillkor spridas även till världens allra fattigaste. I en värld där kriser samtidigt blir mer storskaliga, och konflikter mer fragmenterade ökar behovet av förvarningssystem, analyskapacitet och beredskap för det oväntade.

Advertisements
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Globala trender 2016 – krig, kris och utveckling

  1. TonyMalmqvist skriver:

    Men hur ser du då på medias roll mitt upp i allt det här? Kanske något för dig att återkomma i senare blogginlägg?

    • Johan Larnefeldt skriver:

      Spontant så tror jag att medias roll är lite knepig. Man har ganska svårt att bevaka nutidens konflikter, bland annat på grund av den komplexitet och fragmentisering som jag tar upp ovan. Samtidigt har man kanske ännu svårare att bevaka de positiva utvecklingar jag beskriver i början av texten, möjligen för att de – trots att de ur ett längre historiskt perspektiv går oerhört fort – ofta är för långsamma för att riktigt kunna utgöra nyheter i ordets vanliga bemärkelse. För medier generellt finns alltså behov av två typer av kunskap: dels mer generell och kanske mer beständig kunskap om världens utveckling, dels praktiska och ekonomiska möjligheter att fördjupa sig i aktuella konflikter (deras rötter, förgreningar och konsekvenser). Detta förutsätter ofta tid och språkkunskaper, vilket kan vara kostsamt och tidskrävande. Kanske något att återkomma till i senare inlägg, så tack för tipset!

  2. TonyMalmqvist skriver:

    Reblogga detta på Mitt namn är Tony.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s