Afghanistan – eskalerande konflikter och en ny svensk strategi

Konflikterna kring Afghanistans presidentval fortsätter. Jag tecknade en allmän lägesbild i slutet av juni, och konstaterade då att den bräckliga koalition – förenad kanske främst av talibanmotstånd – som bildades i spåren av USA:s invasion nu splittras allt mer. Den 7 juli presenterade Afghanistans oberoende valkommission preliminära resultat från presidentvalets andra och avgörande omgång. Enligt kommissionen hade 8 miljoner människor – 62,37% män och 32,63% kvinnor – röstat, vilket skulle varit en ökning med uppemot en miljon jämfört med första valomgången. I linje med den information som tidigare läckt ut hade Ashraf Ghani fått flest röster, 56,44%, medan konkurrenten Abdullah Abdullah fått 43,56%. Detta skulle då vara en omvänd situation från första omgången, som Abdullah vann.

Abdullah fortsatte på den relativt hårda linje han haft efter att andra omgångens resultat började läcka ut, och förklarade återigen att han inte accepterade resultatet, eller valets legitimitet. Hans anhängare krävde att han omedelbart skulle utropa en parallell regering, något han – efter samtal med Barack Obama och John Kerry, och i väntan på den senares besök i Kabul den 11 juli – valde att avvakta med. Ashraf Ghani har genomgående hållit en lägre profil vad gäller offentliga kommentarer, och förefaller nu mindre skeptisk mot valresultatet jämfört med Abdullah. Konflikten rör sig bland annat kring hur stor andel av rösterna som ska granskas, och då möjligen förklaras ogiltiga – där Abdullah talar för en större andel och Ghani för en mindre. Samtal har förts mellan de två lägren, men någon heltäckande överenskommelse har inte nåtts. Mer fullständiga resultat väntas den 22 juli. Såväl Kerry som Obama varnade för att om någon aktör försöker ta makten med utomrättsliga medel så kan detta äventyra biståndet från USA och det internationella samfundet – som ju utgör en övervägande del av budgeten för den afghanska staten, i synnerhet säkerhetsstyrkorna.

Det sistnämnda är inte det minst relevanta, eftersom kriget fortsätter med oförminskad styrka. Jag skrev i början av 2014 om hur 2013 blev ett särskilt våldsamt år i Afghanistan, med en tydlig ökning av civila dödsoffer. Idag kom nya siffror från FN-missionen i Afghanistan, UNAMA, och de visar en fortsatt ökning av våld mot civila. Under första halvåret 2014 har UNAMA dokumenterat en ökning av civila skadade och dödade med 24% jämfört med samma period 2014 (inom detta ryms en ökning av skadade eller dödade barn med 34%). Drabbade av attacker med improvised explosive devices (IEDs) ökade under första halvan av 2014, men offer för markstrider – särskilt i tätbefolkade områden – ökade ännu mer, och är nu den största konfliktrelaterade dödsorsaken. Enligt UNAMA är de olika upprorsgrupperna ansvariga för 74% av de civila offren, de afghanska säkerhetsstyrkorna för nio procent och de internationella styrkorna för en procent – medan tolv procent sägs ha uppstått i strider mellan de två förstnämnda, vilket försvårar attribuering.

Mer allmänt verkar striderna mellan regeringsstyrkor och motståndsgrupper intensifieras, främst i södra och östra delarna av landet – senast med en större koordinerad attack den 9 juli mot guvernörsresidenset och polishögkvarteret i Kandahar. Den generella tendensen är – som jag tidigare påpekat – att konflikten, i takt med NATO:s tillbakadragande, blir alltmer nationellt driven, vilket påverkar stridernas karaktär. Att regeringsstyrkorna nu står utan flygunderstöd – något som endast ISAF kunde tillhandahålla i någon nämnvärd utsträckning – medför att de, i likhet med motståndsgrupperna, i allt högre utsträckning förlitar sig på indirekt eld. Detta minskar riskerna för dem själva, jämfört med att använda lättare vapen på kortare avstånd, men det innebär sämre precision och kan därför medföra ökade risker för civilbefolkningen. Detta har märkts inte minst i Pakistan, där armén ofta använt sig av artilleri för att bekämpa motståndsgrupper, något som drabbat civila hårt – inte minst jämfört med de mer omtalade amerikanska drönare som också används i liknande operationer.

Ett flertal oroande tendenser kan alltså noteras i de afghanska konfliktmönstren. Den mest destruktiva utvecklingen just nu vore dock om även Afghanistans parlamentariska – och hittills fredliga – konflikter blev våldsamma. Här är det särskilt viktigt hur de afghanska säkerhetsstyrkorna agerar; de civil-militära relationernas utveckling – både vad gäller armén och säkerhetsstyrkorna i allmänhet – kan spela en avgörande roll för landets demokratiska utveckling.

Samtidigt fortsätter den pakistanska arméns offensiv mot de inhemska upprorsgrupperna längs gränsen till Afghanistan. Detta medför att de långvariga flyktingströmmarna från Afghanistan till Pakistan nu vänds och går i andra riktningen – in i ett Afghanistan som har starkt begränsade resurser att ta emot människor på flykt. Detta utgör bara en av många påminnelser om hur avgörande det regionala perspektivet är för att förstå hur konflikterna i Afghanistan utvecklas.

Mitt i allt detta kommer så den svenska regeringens resultatstrategi för Sveriges internationella bistånd i Afghanistan 2014–2019. Denna ska vara ett av de viktigaste styrande dokumenten när Afghanistan nu blir den största mottagaren av svenskt bistånd. Benämningen ‘resultatstrategi’ har ersatt den tidigare ‘samarbetsstrategi’, men de förväntade resultat som anges i dokumentet är påtagligt allmänt hållna. Målen för Sveriges bistånd till Afghanistan organiseras kring vad man – med en tyvärr genretypisk formulering – kallar Five E’s for Afghan Development: Empowerment, Education, Employment, Enterprise samt Economic Integration.

En kort jämförelse med tidigare samarbetsstrategi visar ett något mindre fokus på värden som samstämmighet, harmonisering och nationellt/lokalt ägarskap – liksom på biståndets modaliteter i allmänhet. Detta kan ses som en del av en bredare tendens inom utvecklingssamarbetet att röra sig bort från – eller omtolka – några av huvudprinciperna i Parisdeklarationen från 2005. Medan Sveriges regering i den tidigare samarbetsstrategin betonade målet att kanalisera minst 50 procent av stödet genom den afghanska regeringens egna system – i linje med biståndseffektivitetsagendans principer om ägarskap och samstämmighet – påpekas nu att direkt samarbete med staten ska undvikas (även om harmonisering genom FN och EU betonas). Mer allmänt märks en påtaglig mångfald bland målsättningarna, inte minst vad gäller vilken nivå de ligger på. En betydelsefull skillnad här är möjligen att den nya strategin i något större utsträckning än den gamla tar sikte på individer.

En annan förändring är att man entydigt lämnar den inriktning på norra Afghanistan som tidigare fanns, och som ju var ett sätt att försöka anpassa det svenska biståndet till den svenska militära insatsen (som ju kom att fokuseras på Balkhprovinsen). Att detta på många sätt problematiska försök till närmande mellan civila och militära insatser upphör i och med NATO:s och Sveriges tillbakadragande från kriget är givetvis logiskt.

Dessa nya vändningar kan dock ändå utgöra en påminnelse om vikten av att utvärdera de insatser som hittills gjorts. Samordningen mellan civilt och militärt, och styrningen av insatserna som helhet, har varit ett problemområde. En utvärdering av de svenska insatserna i Afghanistan har utlovats av försvarsminister Karin Enström, senast på Säkerhetspolitiskt sommartorg i Almedalen den 3 juli. Resultaten kommer att vara intressanta i sig själva, men också som lärdomar inför det svenska deltagande i FN-insatsen i Mali som nu är beslutat. Det finns mycket att göra inom svensk politik och offentlig debatt kring säkerhet, utveckling och bistånd.

Uppdatering, 2014-07-13: John Kerrys besök i Kabul blev alltså en framgång. Efter två dagar av möten, med båda kandidaterna samt med president Hamid Karzai, presenterades en lösning på natten mellan den 12 och den 13 juli. Samtliga avlagda röster ska räknas om, en process som ska startas omedelbart. Detta ska ske i Kabul, och transporterna dit blir en relativt stor uppgift för internationella och afghanska säkerhetsstyrkor. Processen kommer att ta några veckor, vilket innebär att maktöverlämningen sannolikt blir försenad, och president Hamid Karzai alltså sitter kvar längre än planerat. Omräkningen ska övervakas av FN, samt av representanter för båda kandidaterna. Både Abdullah och Ghani har också lovat att respektera resultatet, samt att därefter bilda någon typ av enighets- eller samlingsregering. Detaljerna i dessa sista punkter är inte klara – framför allt frågan om hur en sådan regering skulle se ut verkar helt öppen. Eftersom det sannolikt inte finns något säkert sätt att avgöra vilka röster som egentligen ska betraktas som giltiga måste dock dessa utfästelser ses som betydelsefulla. Att undvika öppen och våldsam konflikt mellan de två rivalerna är avgörande, i synnerhet i ett läge då konflikterna med den utomparlamentariska och väpnade oppositionen – som beskrivits ovan – förvärras. Än så länge ser vi alltså en seger för diplomatin – och det är värt att notera att det inte är första gången som John Kerry dyker upp i Kabul och genom långa möten lyckas avstyra en hotande konflikt kring ett starkt ifrågasatt presidentval.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Afghanistan – eskalerande konflikter och en ny svensk strategi

  1. Ping: Intervention, stabilitet och politiska system | Johan Larnefeldt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s