Sårbarhet, resiliens och strategi

Frågan om det vidgade säkerhetsbegreppet har utgjort en ständig underström i mycket säkerhetspolitisk debatt under det senaste decenniet. Ofta verkar den dock få svårare att göra sig gällande ju mer konkret och handlingsinriktad diskussionen blir.

Tidigare i år diskuterade Malin Mobjörk vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) dessa problem, med fokus på klimatförändringarna och deras frånvaro i säkerhetspolitiken. En central poäng blev att ett mångdimensionellt perspektiv på säkerhet – individ, stat, region – behövs, samt att detta kräver mer långtgående samordning mellan olika politikområden. De vanligaste argumenten mot denna syn är två. För det första finns ett empiriskt argument, där det hävdas att klimatförändringarnas konsekvenser snarare leder till samarbete än konflikt, varför de inte måste behandlas som ett säkerhetspolitiskt problem. För det andra finns ett mer teoretiskt argument, som går ut på att försöken att föra in klimatfrågorna i säkerhetspolitiken utgör en olycklig urvattning av säkerhetsbegreppet.

Det smalare och det bredare perspektivet på säkerhet har ofta svårt att mötas. I vissa fall tränger sig dock verkligheten på, och nödvändiggör en begreppslig förskjutning. Det internationella deltagandet i det senaste decenniets krig i Afghanistan kom att utgöra en sådan process. Den centrala tesen här blev att det var nödvändigt att skapa säkerhet för att kunna leverera bistånd och därigenom utveckling. Jag har skrivit om svårigheterna med detta ett stort antal gånger – från den svenska politikens sätt att hantera frågorna till utvecklingen i Afghanistan under de senaste åren.

På grund av uttömd politisk vilja drar sig ISAF-länderna nu tillbaka från Afghanistan. I det svenska sammanhanget har debatten om försvar och säkerhet samtidigt, delvis på grund av Rysslands utveckling och agerande, kommit att bli mycket starkt inriktad på det egna territoriet och närområdet. Här glider de olika säkerhetsperspektiven återigen isär. De preliminära försök till helhetstänkande som fanns i de – i sig starkt tvivelaktiga – teorierna om upprorsbekämpning försvinner snabbt i backspegeln när de svenska partiledarna håller presskonferenser om bestyckning av stridsflygplan och sjötid för kustkorvetter. Detta är olyckligt på flera sätt. Det förstärker en befintlig tendens i svensk försvars- och säkerhetspolitik att den politiska nivån ägnar sig åt militära detaljfrågor på bekostnad av övergripande strategi. Detta innebär i sin tur att säkerhetspolitikens kärnfrågor – vad det är som ska skyddas, mot vad och på vilket sätt – kommer i skymundan.

Problemet kan illustreras genom en kort sväng tillbaka till Afghanistan. I denna analys från välrenommerade Afghanistan Analysts Network (AAN) diskuteras de komplexa och klimatrelaterade orsakssambanden bakom det stora jordskred i Badakhshan-provinsen den 2 maj som resulterade i ett stort antal dödsoffer (uppskattningarna ligger mellan 300 och 2500) och ca 4000 hemlösa eller på flykt. AAN-analysen tar upp såväl möjligheterna till förvarning i detta specifika fall som de sårbarheter i det afghanska samhället som gör att en händelse som denna får så förödande konsekvenser för befolkningen. Ett flertal faktorer spelar in. Badakhshan är en de fattigare provinserna i Afghanistan, men det är också ett område där upprorsgrupperna inte varit starka. Eftersom allokeringen av det omfattande bistånd som flödat in i landet under det senaste decenniet framför allt styrts av säkerhetspolitiska prioriteringar – att bekämpa motståndet – har Badakhshan fått mindre stöd än flertalet andra landsändar. Än mer central är givetvis den bristande kapaciteten i det afghanska samhället som helhet – från de politiska institutionerna till infrastruktur och praktiska krishanteringsförmågor.

En tanke som kan vara värd att pröva, med utgångspunkt i detta: bör omfattande externa interventioner som den i Afghanistan inriktas mer på staters, samhällens och människors resiliens – samt på att identifiera avgörande sårbarheter – än vad som hittills varit fallet? Detta skulle kunna resultera i andra prioriteringar än de schematiska doktrinerna om att främja utveckling genom att skapa säkerhet. Då krävs dock också en praktisk tillämpning av just ett sådant mångdimensionellt säkerhetsbegrepp som diskuterades ovan.

Denna tanke kan överföras till Sverige. Den svenska säkerhetspolitiska diskussionen skulle behöva en tydligare inriktning på vad det är som ska skyddas – oavsett om man med detta avser människors liv och hälsa, landets politiska suveränitet, demokratiska värden, eller materiella samhällsfunktioner. Diskussioner om vilka förmågor – militära eller civila – som då behövs bör följa efter detta, och frågan om nödvändiga resurser ska rimligen hamna allra sist. Idag diskuteras dessa frågor från politiskt håll ofta i motsatt ordning. Detta resulterar i en ryckig och underfinansierad försvarspolitik, men det innebär framför allt att frågorna om samhällets resiliens och våra mest avgörande sårbarheter sällan ens blir föremål för substantiell politisk diskussion (något som Annika Nordgren Christensen förtjänstfullt påpekat bland annat här.). En hållbar säkerhetspolitik bör starta i dessa frågor, för att därifrån utforma en strategi för landets och människornas säkerhet, med konkreta – och finansierade – förmågor inom försvar och krisberedskap som det sista och mest konkreta steget.

För övrigt presenteras alltså Försvarsberedningens andra och sista rapport nu på onsdag den 14 maj.

Uppdatering, 2014-05-12: En artikel i Svenska Dagbladet om Försvarsberedningens svårigheter att nå politisk enighet under sina sista dagar ger mig vatten på min kvarn vad gäller problemen inom svensk försvars- och säkerhetspolitik.

Uppdatering, 2014-05-13: Svenska Dagbladet rapporterar att Försvarsberedningen inte kan enas, och därför skjuter upp presentationen av sitt betänkande ett dygn.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Sårbarhet, resiliens och strategi

  1. Ping: Krig, kris och demokrati – globala trender 2014 | Johan Larnefeldt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s