Det regionala säkerhetskomplexet Sydasien

Det är varken ett nytt eller ett ovanligt fenomen i global utveckling att chocker väcker mer uppmärksamhet än trender. Långsiktiga och ibland långsamma framsteg i mänsklig utveckling, storskaliga ekonomiska tyngdpunktsförskjutningar eller geopolitiska skiften hamnar i skymundan, när strålkastarljuset riktas mot världens krig, kriser och katastrofer. Ett exempel från Sydasien är hur konflikterna i Afghanistan och Pakistan ofta varit mer synliga än de ekonomiska förbättringarna i Indien och Bangladesh.

Vi ska inte överskatta den roll som narrativ och inramning spelar för säkerhetspolitisk utveckling, men det långa krig som följde på attackerna den 11 september 2001 kom att utgöra en ramberättelse med mycket påtagliga konsekvenser i flera delar av världen. Afghanistan blev föremål för omfattande internationella interventioner, med Pakistan som en destruktiv närvaro i bakgrunden. Konflikterna i dessa länder blev en del av kriget mot terrorismen, vilket innebar att deras självklara och djupa regionala förgreningar hamnade i skymundan – trots att de spelade en avgörande roll för utvecklingen på marken.

När de internationella militära interventionerna i Afghanistan nu avslutas – med blandade resultat – är det hög tid att anlägga ett regionalt perspektiv på Sydasiens utveckling, bortom tidsbundna förkortningar som GWOT och AfPak.

De afghanska konflikternas regionala förgreningar och läget i och med NATO:s tillbakadragande diskuterade jag här. Det blir nu allt viktigare för Afghanistans regering att bygga relationer med andra asiatiska länder, i synnerhet Kina – läs mer om detta här. En läsvärd analys av den nya regeringens utmaningar inom ekonomisk utveckling, krig och fred, samt förvaltning och samhällsstyrning hittar ni här.

I början av året pekade jag ut civil-militära relationer och inställningen till de väpnade upprorsgrupperna som centrala områden för Pakistans utveckling, säkerhet och demokrati samt de väpnade konflikternas urbanisering som en tydlig trend. De organiserade proteströrelser som under året försökt avsätta den valda regeringen – i mångt och mycket en upprepning från förra året, för övrigt – har inte lyckats med så mycket mer än att stärka militären på de civila makthavarnas bekostnad. I början av sommaren inledde Pakistans väpnade styrkor sent omsider en offensiv mot de militanta grupperna i landets nordvästra delar. Det råder, milt uttryckt, delade meningar om såväl målen som effektiviteten i denna operation.

Pakistan spelar en också en tyst huvudroll i de kontroversiella krigsförbrytarrättegångar som fortsätter i Bangladesh – och som har kritiserats upprepade gånger av bland andra Human Rights Watch. Det långa efterspelet till landets befrielsekrig 1971 har blivit den centrala konfliktlinjen i landets politik – med bitvis förödande konsekvenser för befolkningen. Nyligen kom ytterligare en dödsdom från krigsförbrytartribunalen, nu mot ledaren för Bangladesh största islamistparti, Bangladesh Jamaat-e-Islami – något som riskerar att leda till ytterligare spänningar i landet. En av de mer dramatiska nyheterna kom då indisk säkerhetstjänst i slutet av oktober meddelade att man avslöjat planer hos en militant bangladeshisk grupp på att mörda premiärminister Sheikh Hasina.

Det är inte sannolikt att denna typ av radikala grupper får mer omfattande stöd i Bangladesh, eller i Sydasien i allmänhet, men de kan likväl orsaka skada – inte minst i ett läge då den politiska situationen redan är spänd. Detta gäller givetvis även Indien, där allt mer kritik framförs om otillräckliga resurser och förmågor inom landets säkerhets- och underrättelsetjänster. Här hänvisas ofta till myndigheternas bristfälliga hantering av attackerna i Mumbai 2008, som utfördes av en militant grupp med stöd från delar av pakistansk underrättelsetjänst.

Den nya indiska regeringen, under premiärminister Narendra Modi, har intensifierat sina anklagelser mot Pakistan om krig genom ombud och stöd till väpnade gruppers verksamhet på indiskt territorium. Som ofta har påpekats drabbar de militanta gruppernas verksamhet Pakistan minst lika mycket som grannländerna – senast genom attacken vid en gränspostering mot Indien den 2 november. Den pakistanska talibangrupp som stod bakom attacken har också hotat med att själva Indien utgör nästa mål.

Just försämringen i relationerna mellan Indien och Pakistan – särskilt i Kashmir – har varit en tydlig tendens under året. Jag diskuterade detta i en fördjupande artikel i tidskriften Sydasien i veckan. Utöver de regionala konflikterna har Indiens säkerhetsproblem också avgörande inrikespolitiska rötter, som hänger ihop med landets förmåga att hantera fattigdom och demokratisk samhällsstyrning, något jag tog upp i min senaste artikel i Sydasien. För en bredare förståelse för Sydasiens utveckling går det givetvis inte att ignorera omvärlden, och här spelar relationerna mellan Indien och Kina en särskilt viktig roll. Hur dessa balanserar mellan ekonomiskt samarbete och säkerhetspolitisk konflikt beskrev jag i en tredje artikel i samma tidskrift. Sydasien och dess omgivningar kommer inte att minska i betydelse framöver.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s