Konfliktbevakning 2014: Bangladesh

I samband med nyåret publicerade tidskriften Foreign Policy en översiktsartikel av International Crisis Groups ordförande Louise Arbour om aktuella riskområden 2014. På denna lista över tio särskilt farliga konflikter fanns bekanta namn som Syrien och Irak, men också en del nykomlingar i amerikanska diskussioner om världspolitik. Till de senare hörde Bangladesh.

Trots ett mycket blodigt självständighetskrig – enligt vissa ett folkmord – 1971 och mycket turbulent politik sedan dess, har landet kanske oftast förknippats med bistånd, fattigdom och särskild utsatthet för klimatförändringar. Det finns dock starka skäl att uppmärksamma den politiska krisen i landet. Denna har accelererat under det senaste året, och eftersom mycket ställs på sin spets inom den närmaste veckan och kan det vara värdefullt att ge en kort lägesbild.

De grundläggande konfliktlinjerna behandlade jag i en artikel våren 2012. De stora demonstrationerna i Dhaka i början av 2013 beskrev jag här, och några veckor senare rapporterade jag från de islamistiska motdemonstrationerna, som bitvis blev mycket våldsamma. Konsekvenserna på samhälls- och individnivå av social oro och politiskt våld i Bangladesh behandlade jag sedan i en artikel som publicerades i tidskriften Sydasien i oktober.

Två huvudfrågor finns: parlamentsvalets genomförande och de pågående rättegångarna om krigsförbrytelser i befrielsekriget 1971. Det senare är den djupare konflikten, som berör nationens identitet och grunden för politisk legitimitet – liksom rättsstatens funktion i ett spänt och konfrontativt läge. Våldet har förvärrats efter att dödstraff för krigsförbrytelser utdömts och verkställts, men just nu är valet den mer akuta frågan.

Avgörande för den politiska konflikten i Bangladesh – som inte på något sätt är ny – är den djupa misstron mellan de två dominerande politiska partierna Awami League och Bangladesh Nationalist Party (BNP). Det är värt att notera att trots de återkommande politiska konfrontationerna har landets sociala och ekonomiska utveckling under de senaste decennierna varit mycket god – och på flera sätt överträffat grannen Indiens. Den politiska oron har dock påverkat ekonomin negativt i samband med val, vilket skiljer ut Bangladesh från flertalet andra länder, inklusive Sverige.

Ett sätt att hantera detta har sedan 1990 varit systemet med en förment opolitisk interimsregering med den centrala uppgiften att genomföra val på ett opartiskt sätt. Detta system har delvis bidragit till att stävja det valfusk som sittande regeringsparti annars ägnat sig åt. Dock var det en sådan förvaltarregering som – med militärens stöd – blev kvar vid makten i närmare två år under den politiska krisen 2007-2008.

Den regerande premiärministern – Sheikh Hasina från Awami League – har nu avskaffat systemet med förvaltarregering och låtit utlysa val den 5 januari. Detta sker samtidigt som flera oppositionsföreträdare – främst från islamistiska Jamaat-e-Islami, men också från BNP – står åtalade för krigsbrott, i rättegångar som fått alltmer kritik. Oppositionen, ledda av BNP, har meddelat att de bojkottar valet, vilket innebär att det i närmare hälften av (enmans)valkretsarna saknas konkurrens för styrande Awami League. Även Hasinas koalitionspartner Jatiya Party, ledda av gamle presidenten och generalen Ershad, har förklarat att de inte ämnar delta.

Konfrontationen fortsätter – inte genom förhandlingar i parlamentet, utan genom den dominerande formen för politisk mobilisering i Bangladesh: hartal. Denna kombination av generalstrejk, massprotest, blockerade kommunikationer och gatuvåld är ingen ny företeelse i landet, men den har accelererat under året, med flera hundra döda. Dessa har varit partiaktivister, vanliga människor som råkat komma i vägen, eller religiösa minoriteter som medvetet attackerats av den ena sidan i konflikten.

I takt med att oppositionen – i synnerhet Jamaat-e-Islami – trappat upp attackerna mot politiska motståndare och religiösa minoriteter har även säkerhetsstyrkorna blivit mer våldsamma. Ett stort antal oppositionsföreträdare har gripits, och i vissa fall skadats eller dödats. Den 29 december hindrades oppositionsledaren och BNP-ordföranden Khaleda Zia från att lämna sitt hem för att tala inför sympatisörer – något som hon menade var både odemokratiskt och olagligt. Att hon själv knappast agerade särskilt annorlunda mot den dåvarande oppositionen när hon själv var premiärminister har diskuterats mindre.

Denna grundläggande dynamik – att djup ömsesidig misstro gör att båda sidor försöker monopolisera makten – är alltså fundamental. Säkerheten i landet har blivit ett allt större problem. Poliser och paramilitära säkerhetsstyrkor är utkommenderade i tiotusental över hela landet. Human Rights Watch har riktat stark kritik både mot den politiska oppositionen – i synnerhet Jamaat-e-Islami – och mot de regeringsstyrda säkerhetsstyrkorna. I slutet av december sattes också armén in för att hålla situationen under kontroll till efter valet. Även om armén åtnjuter högre förtroende än vissa av säkerhetsstyrkorna är det inte uppenbart att detta har förbättrat situationen.

Det är redan nu tydligt att valet inte kommer att fungera; även om regeringspartiet skulle göra allt rätt så innebär oppositionens bojkott att resultatet inte kan bli legitimt. Här finns givetvis ett djupt politiskt problem. Till detta kommer så de mera akuta säkerhetsproblem som blir följden av den politiska konflikten. Dessa har effekter både på kort sikt – skadade och dödade människor – och på medellång sikt, genom negativ inverkan på den bangladeshiska ekonomin.

Det grundläggande problemet för demokratisk utveckling i Bangladesh kan förstås i enkla spelteoretiska termer. Ingen part litar på att den andra sidan ska följa de politiska spelreglerna, så fast de vet att den väg de väljer leder till konfrontation och våld, så framstår den som det kortsiktigt säkraste sättet att undvika att bli av med makten. Att partierna satsade på att få 51 % av makten skulle vara det mest stabila och konstruktiva, men om detta riskerar att leda till 0 % blir det mer rimligt att försöka lägga beslag på 100 % – vilket skapar en kraftig motreaktion hos den politiska motståndaren, och ger upphov till en destruktiv våldsspiral.

Denna något förenklade illustration pekar på att någon enkel lösning knappast finns på kort sikt, vilket ytterligare ökar risken för ett militärt maktövertagande (uppskattad till 20 % av statsvetaren Jay Ulfelder för ett år sedan). Konflikten i Bangladesh har djupa historiska rötter – i frigörelsen från Pakistan och i politiska beslut under brittiskt kolonialstyre. Dock är det centrala politiska förtroendedilemmat inte alldeles olikt det i andra aktuella konfliktdrabbade länder år 2014 – Thailand, Afghanistan, Irak, Egypten, Sudan, Sydsudan, Kenya och många fler. Även om politiska kriser och konflikter saknar enkla lösningar är förvarning – och därmed möjlighet till förebyggande – genom identifiering av centrala riskfaktorer inte omöjliga projekt. Detta ämne kommer att återkomma här på bloggen framöver.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Konfliktbevakning 2014: Bangladesh

  1. Ping: Konfliktbevakning 2014: Pakistan | Johan Larnefeldt

  2. Ping: Konfliktbevakning 2014: civil-militära relationer | Johan Larnefeldt

  3. Ping: Säkerhetsstyrkor, städer och samhällsstyrning | Johan Larnefeldt

  4. Ping: Intervention, stabilitet och politiska system | Johan Larnefeldt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s