Identiteter, konflikt och demokratisering i Burma

Igår inleddes en kort serie kring Burma/Myanmar* här på bloggen, med detta inlägg om de politiska förändringarna i landet. En särskilt angelägen fråga när det gäller säkerhet och utveckling i och runt Burma är den utsatta positionen för landets olika minoriteter, kanske framför allt de muslimska grupperna. Situationen för rohingyafolket i Rakhinestaten – i västra delen av landet, vid gränsen till Bangladesh – hör till de mer långvariga men också mest akuta problemen. Den muslimska rohingyagruppen saknar medborgarskap i Burma, vars regering menar att de inte hör hemma i landet. Diskriminering och förföljelse har fått många att fly till Bangladesh, där de i bästa fall hamnat i mer eller mindre permanent väntan i överfulla och eländiga flyktingläger. Många människor från rohingyagruppen har också, som båtflyktingar, hamnat i Thailand – vars regering intagit ungefär samma attityd som den bangladeshiska.

Bangladesh regering menar att man inte har ansvar för flyktingarnas välbefinnande eller medborgarskap, och man oroar sig för att humanitär hjälp ska locka fler att försöka korsa gränsen. De flesta mer oberoende bedömare är eniga om att rohingyagruppen ändå funnits i Rakhine och Burma relativt länge, men regeringarna där och i Bangladesh menar båda att gruppen hör hemma i grannlandet. Delvis hänger denna situation givetvis samman med de ogenomtänkta eller direkt hänsynslösa gränsdragningarna under och efter det brittiska imperiets närvaro i regionen.

Läget för rohingyagruppen förvärrades i början av sommaren 2012, då förföljelserna eskalerade, med ett flertal attacker, mord och våldtäkter. Undantagstillstånd utlystes av Burma regering den 10 juni, men de trupper som skickades till Rakhine hade knappast skydd av rohingya som främsta prioritet, utan deltog snarare i den etniska rensningen. I mitten av oktober förra året blossade våldsamheterna upp igen, och enligt de flesta oberoende bedömare hade det hela stöd av regeringen. Sedan dess har det fortsatt, utan något tydligt avbrott och i flera delar av landet.

Våldsutbrotten börjar ofta med ett – verkligt eller påstått – brott eller en mindre lokal dispyt. Den överväldigande majoriteten av offren är muslimer, och buddhistiska extremister eller nationalister tycks ofta vara drivande. Siffrorna är osäkra, men det rör sig om hundratals döda sedan förra året, med hundratusentals hemlösa eller på flykt inom landet. Mycket talar för att de grundläggande orsakerna till den uppkomna situationen har mycket att göra med tillgång till materiella resurser, framför allt mark, men religion och etnicitet får ändå centrala roller i konflikten.

De vida uppmärksammade politiska förändringarna i Burma har inte inneburit någon lättnad. Oppositionen, inklusive den ofta hyllade Aung San Suu Kyi, verkar inte alltid mycket mer benägen än regeringen att erkänna rohingyafolkets medborgerliga rättigheter, och stora delar av det politiska etablissemanget tycks ofta se våldet mot de muslimska minoriteterna främst som en intern säkerhetsfråga.

Fler regionala konflikter med etniska eller religiösa förtecken har pågått inom Burmas gränser, framför allt i de östra och norra delarna av landet. I Kachinstaten, där en stor andel av invånarna är kristna, har strider mellan Kachin Independence Army (KIA) och regeringstrupper pågått sedan 2011, då ett längre vapenstillestånd bröts. KIA strävar efter ökad autonomi inom landet, något som regeringen motsätter sig. Striderna har varit hårda, och regeringssidan har använt attackflyg och artilleri, även mot civila områden – något som har kritiserats av bland andra Human Rights Watch. Kina har spelat en viss roll i fredsförhandlingar, men har en vansklig position i förhållande till konflikten. Lokalt finns starka band mellan Kachin och kinesiska Yunnan, men ur ett bredare perspektiv kan ländernas regeringar ha skäl att värna sin relation – vilket sammantaget möjligen talar för status quo.

Den burmesiska regeringens attityd till inrikeskonflikterna förefaller ha blivit mer något mer aktiv och konstruktiv under de senaste månaderna, inte minst vad gäller attacker mot rohingyagruppen och muslimer i allmänhet. Att en politiskt mer öppen situation kan innebära att etniskt och religiöst våld ökar är dock inget okänt fenomen. Hur ser dilemmat ut? 1. Viss demokratisering sker. 2. I samband med detta kommer en ökning av identitetsgrundat våld. 3. Ökad social oro och våldsamma konflikter gör att behovet av demokratiska offentliga institutioner – politik, rättsväsende, polis etc. – växer ännu mer.

Utgången av allt detta är osäker och läget är riskabelt, framför allt för religiösa/etniska minoriteter i Burma. En konsekvens av de politiska förändringar som pågår blir dock att landet är mer öppet för påverkan utifrån. Detta blir grunden för den tredje delen i denna serie, som publiceras imorgon, där fokus läggs på omvärldens relationer med Burma/Myanmar.

 

*Myanmar är landets officiella namn. Namnet Burma dominerar dock i denna artikel, främst för att det är den etablerade benämningen i Sverige och i svenska medier.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Identiteter, konflikt och demokratisering i Burma

  1. Ping: Burma, världen och Sverige | Johan Larnefeldt

  2. Ping: Konfliktbevakning 2014: civil-militära relationer | Johan Larnefeldt

  3. Ping: Säkerhetsstyrkor, städer och samhällsstyrning | Johan Larnefeldt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s