Konflikten i Pakistan – från bergen till staden

I början av året gjorde jag en kort översikt över läget i pakistansk säkerhetspolitik. Slutsatsen blev att två grundläggande dilemman för landets ledning skulle skärpas ytterligare under året. Det rör sig för det första om balansen i de civil-militära relationerna, för det andra om förhållningssättet till den typ av militanta grupper som länge använts som utrikespolitiska instrument gentemot grannländerna, men som nu är ett allt större hot mot den pakistanska staten och dess medborgare.

Nawaz Sharif, som blev premiärminister förra året, har länge talat om behovet av förhandlingar med den pakistanska talibanrörelsen. I mitt förra inlägg uttryckte jag viss skepsis mot den praktiska rimligheten i detta. Tyvärr verkade jag få rätt under den gångna veckan, då Pakistans civila och militära ledarskap meddelade att samtalen avbryts, på grund av den höga våldsnivån på motståndarsidan. Detta innebär sannolikt att den pakistanska militärledningen fått sin vilja fram, efter flera månader av relativt stora förluster i strider mot upprorsgrupperna. De pakistanska styrkorna har sedan intensifierat sina operationer mot de militanta aktörerna i FATA, framför allt med attackflyg. Det talas också om en mer omfattande markoffensiv i de berörda områdena inom den närmaste tiden.

I veckan kom dessutom rapporter om det hittills längsta registrerade uppehållet i amerikanska attacker med fjärrstyrt flyg i Pakistan. Detta kan möjligen vara en bidragande orsak till att landet varit i relativ medieskugga vad gäller säkerhetspolitisk bevakning under de senaste månaderna. Dödsoffren i pakistanska militära operationer – med konventionellt stridsflyg och med artilleri – har givetvis varit betydligt fler än de i CIA-attackerna. Dock kan de förstnämnda inte lika lätt kopplas till gängse positioner i internationell politisk diskussion om säkerhet och försvar. Därför blir de mer av en intern fråga för pakistansk, eller möjligen sydasiatisk, säkerhetspolitik – och därmed mindre intressanta i till exempel amerikansk eller svensk debatt.

Det som orsakar flest dödsoffer i Pakistan är dock varken amerikanska drönare eller pakistanskt artilleri, utan de olika militanta grupperna, främst den pakistanska talibanrörelsen. Dessa har dödat 40 000 människor bara sedan 2007, och de har intensifierat och expanderat sin verksamhet under det senaste året. Nya uppgifter pekar mot att Pakistan är det land i världen som är allra mest drabbat av terrorism. Politiskt våld av olika slag är en långvarig företeelse i landet, men ny forskning visar att det har ökat kraftigt under det senaste decenniet.

En trend som jag pekade på i höstas, och som verkar intensifieras, är urbaniseringen av de militanta gruppernas aktiviteter – från de glesbefolkade stamområdena till Pakistans storstäder, i synnerhet Karachi, landets största och ekonomiskt viktigaste stad. Den pakistanska talibanrörelsen har stärkt sin position i Karachi, trots omfattande polisiära och paramilitära operationer under det senaste halvåret. Verksamheten här spelar en stor roll för rörelsens finansiering, samtidigt som den har stor negativ påverkan på stadens, och därmed även landets, ekonomiska utveckling. Till detta kommer ett flertal andra mer eller mindre våldsamma politiska och kriminella aktörer som är verksamma i Karachi, och som befinner sig i konflikt med varandra och med talibanaktörerna.

Det är alltså fråga om ett alltmer urbant säkerhetsproblem, vilket innebär utmaningar av en helt annan karaktär än upprorsbekämpningen i bergstrakterna längs gränsen till Afghanistan. Detta kan vi möjligen jämföra med den bredare tendens som jag diskuterade förra veckan, om världens storstäder som allt viktigare arenor för politisk konfrontation, och om urbaniseringen som en global utvecklingstrend med kraftfulla säkerhetspolitiska implikationer.

Det har tagit lång tid för Pakistans politiska och militära ledning att dra praktiska slutsatser av denna utveckling, och att i konkret politik börja prioritera de interna säkerhetshoten, men allt fler tecken pekar mot att någon typ av omorientering är på väg. De som är mest otåliga vad gäller denna förändring är rimligen Afghanistan, vars utrikesdepartement inte skrädde orden i ett pressmeddelande förra veckan, där man påpekade att:

it is our belief that any terrorist act in our region is the outcome of the short-sighted policy of using extremism and terrorism as a means of strategic influence and pursuing misperceived national interest. It is impossible to nurture venomous snakes on one’s soil and wishfully think that they will only bite others.

Den afghanska frustrationen är knappast märklig. Ett tjugotal afghanska soldater dödades i en talibanattack i östra delen av landet under söndagen. Samtidigt meddelade rörelsen att de avbryter förhandlingarna om fångutväxling med USA. Utsikterna för afghanska fredssamtal mer allmänt ser också dystra ut (min senaste allmänna översikt över läget i Afghanistankriget, från januari, finns här).

Den gemensamma trenden i de två länderna tycks alltså vara att staternas kontroll över territorierna kan vara på väg att minska – i Afghanistan på grund av de internationella truppernas tillbakadragande, i Pakistan på grund av upprorens urbanisering. Det enda sättet att i grunden motivera och legitimera denna kontroll är ju om staten kan garantera verklig mänsklig säkerhet och hållbar socioekonomisk utveckling. Det senaste decenniet i Afghanistan är ett bevis på att inte ens ett pågående krig nödvändigtvis omöjliggör reella framsteg i till exempel hälsa och utbildning. Dock står de våldsamma konflikterna i vägen för etablerandet av hållbara politiska institutioner – i vid bemärkelse – och därmed även för mer långsiktig ekonomisk utveckling.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Konflikten i Pakistan – från bergen till staden

  1. Ping: Supervalåret i Sydasien: Afghanistan, regionen och framtiden | Johan Larnefeldt

  2. Ping: Säkerhetsstyrkor, städer och samhällsstyrning | Johan Larnefeldt

  3. Ping: Det regionala säkerhetskomplexet Sydasien | Johan Larnefeldt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s