Massprotester och social oro: gatans och torgets säkerhetspolitik

Rio de Janeiro, Caracas, Bangkok, Dhaka, Kairo, Istanbul, Kiev, Sarajevo… Under de senaste åren – inte minst den senaste veckan – har nyhetsrapporteringen om politiska protester och social oro i världens storstäder blivit allt tätare. Det finns ett stort antal möjliga startpunkter om man vill peka ut en trend, men oavsett detta förefaller det allt tydligare att gatan och torget kommit att bli allt mer centrala arenor för kamp om makt, legitimitet och identitet.

Det rör sig inte om någon entydig eller enkelriktad utvecklingsvåg. Den långa trenden går fortfarande i mer demokratisk riktning, men på specifika platser och på kortare sikt blir bilden mer splittrad. Att folkliga massprotester i städer blir en skärningspunkt mellan internationell säkerhetspolitik och lokala krav på demokrati, rättsstat och ett hållbart ekonomiskt system är dock en utveckling som är värd att bevaka.

Det påpekas ofta att städer blir allt viktigare som politiska och ekonomiska – till och med säkerhetspolitiska – aktörer. Parallellt med denna utveckling verkar vi alltså se en tendens där städernas betydelse som fysisk arena för säkerhetspolitisk utveckling blir allt större. Detta är inte i alla avseenden något nytt. Staden har länge varit ett laddat område vad gäller mänsklig säkerhet, framför allt för kvinnor, vilket inte minst uppmärksamheten kring gruppvåldtäkterna i indiska städer utgjort en påminnelse om. Många har pekat ut just detta omfattande säkerhetshot som åtminstone delvis sammankopplat med snabba urbaniseringsprocesser. Här tillkommer nu alltså det faktum att händelser i staden i ökande grad blir direkt sammankopplade med mer traditionella politiska processer – nationella såväl som internationella.

Den ökande urbaniseringens säkerhetspolitiska konsekvenser är relevanta att ta hänsyn till om vi vill bevaka konflikter och krig – med Syrien som det mest påtagliga exemplet nu – men också om vi vill få bättre förståelse för demokratiseringsprocesser idag och i framtiden, samt hur dessa samspelar med andra samhällsutvecklingar. Djupare kunskap inom detta område blir särskilt relevant efter ett årtionde av omfattande försök till statsbyggande, demokratisering och socioekonomisk utveckling i bland annat Afghanistan och Irak.

Idéerna som blev styrande i dessa krig, och under denna period, hade tydlig inverkan på svensk säkerhets- och försvarspolitik. Givet svensk säkerhetspolitisk doktrin, där samarbetet spelar en central roll, kan denna typ av påverkan förväntas fortsätta i andra sammanhang – nu närmast i Mali och Centralafrikanska republiken. Behovet av internationella operationer innefattande civil och militär konflikthantering kommer sannolikt inte heller att minska under de kommande åren. Dock kan det handla om mer avgränsade insatser än den i Afghanistan – och kanske i ökande utsträckning i mer urbana miljöer. Detta är ett tema jag kommer att återkomma till.

Vad ska vi då säga om denna företeelse – urban massmobilisering som säkerhetspolitisk megatrend – om den över huvud taget finns? Det kan vara klokt att inte – utifrån politisk övertygelse – mytologisera den eller retoriskt framställa den som en sammanhängande global folkresning som är omöjlig att förutse på specifika platser. Vidare kan det vara värdefullt att undvika den vanliga journalistiska fällan att slänga fram oändliga – och därför inte särskilt meningsfulla – listor över förment avgörande faktorer bakom politisk oro. För en mer nyanserad bild rekommenderar jag detta inlägg, från statsvetaren Jay Ulfelder. Han pekar särskilt på befolkningsmängd, urbaniseringsgrad och politiskt system som avgörande grundförutsättningar, samt ekonomisk nedgång eller åtstramning, inflation (i synnerhet vad gäller mat eller bränsle) och allmänna val som viktiga utlösande faktorer.

Bevakning av potentiella kriser kan behöva inriktas på skärningspunkten mellan globala processer – såsom upp- och nedgång inom livsmedels- och oljemarknader – och mer lokala företeelser, ofta av politisk art. Den djupa politiska krisen i Bangladesh, som jag behandlar i min senaste artikel, är ett tydligt exempel på just detta. Matpriser – som landet inte ensamt kan ha kontroll över – har varit en ständig källa till missnöje i flera år, liksom det delvis dysfunktionella politiska systemet. Dock är det genomförandet av de historiskt laddade krigsförbrytarrättegångarna samt de kontroversiella parlamentsvalen som fått situationen att tippa över i omfattande social oro och politiskt våld. En sådan blandning av faktorer och mekanismer gör det knappast enkelt för oss som vill följa dessa processer, men den gör det inte heller fullständigt omöjligt. Fortsättning följer.