Säkerhetsstyrkor, städer och samhällsstyrning

Human Rights Watch publicerade under den gångna veckan en rapport om den politiska utvecklingen i Bangladesh: Democracy in the Crossfire. Titeln har en dubbelmening. Man syftar dels på den negativa utvecklingen för landets demokrati under de senaste två åren, (en sammanfattning från början av året, med vidare länkar, finns här), dels på en metod som ofta används av bangladeshiska säkerhetsstyrkor, i synnerhet den paramilitära elitstyrkan Rapid Action Battallion (RAB). Upplägget är enkelt: RAB konfronterar en misstänkt och dödar vederbörande i en eldstrid. Man meddelar sedan medier och andra att den misstänkte dött i ‘crossfire’ eller i ett ‘encounter’, på grund av våldsamt motstånd. Att det rör sig om utomrättsliga avrättningar blir svårt att bevisa, inte minst i de fall då vapen faktiskt använts på båda sidor, vilket dock inte alltid är fallet. Diskreta markeringar kan märkas från bangladeshiska medier, som ibland sätter ord som ‘crossfire’ och ‘encounter’ inom citationstecken. (Här kan också nämnas att den icke-statliga organisationen Privacy International i veckan avslöjade försäljning av övervakningsutrustning till just RAB, från vad som förefaller vara ett schweiziskt företag. Detta utgör en påminnelse om att förment inrikespolitiska frågor som dessa sällan håller sig inom ett lands gränser.)

RAB bildades av tidigare premiärministern, numera oppositionsledaren, Khaleda Zia. Anklagelser om MR-brott och politisk styrning kom tidigt, inte minst från dåvarande oppositionen, som nu är i regeringsställning. Värt att notera är dock att RAB:s metoder har fortsatt, och använts såväl mot misstänkta terrorister och andra kriminella som mot oppositionsaktivister. Jag har tidigare pekat ut frågan om civil-militära relationer som avgörande för många demokratiseringsprocesser. Vi kan dock notera att detta problem yttrar sig på olika sätt i olika sammanhang.

Diskussionen om civil-militära relationer och demokratisering handlar ofta om hur militärledningar och väpnade styrkor förhåller sig till civila politiker och politiska rörelser. Ett exempel, som jag tidigare skrivit om, är Burma/Myanmar, där mycket av den politiska utvecklingen hänger på hur militären väljer att förhålla sig till statens institutioner. Varningssignaler har också kommit om Afghanistan, där NATO-länderna har lagt mycket stora resurser på att bygga upp militären, som därmed blivit starkare än flertalet civila aktörer och institutioner. Ett särskilt tydligt exempel är kanske Egypten, där militären nu åter befäster sin makt, genom hårdför politisk repression.

Problem som dessa kommer inte att försvinna, men om vi ska peka ut möjliga utvecklingslinjer för framtiden kan en annan typ av dilemma bli mer aktuellt. För det första är det inte nödvändigtvis så att en viss militär eller polisiär styrka alltid har en distinkt och enad agenda, gentemot hela den civila sfären. Som är fallet i Bangladesh så kan även våldsamma och auktoritära säkerhetsstyrkor underordna sig olika politiska aktörer. Detta är i grunden hoppingivande, eftersom det indikerar att de kan styras med civila och politiska medel (en mängd konstruktiva förslag finns i rapporten från Human Rights Watch). För det andra är det sannolikt att just den typ av halvpolisiära och halvmilitära säkerhetsstyrkor – ofta skapade för terrorismbekämpning – som RAB representerar kommer att spela viktigare roller i framtidens konflikter.

Jag har tidigare pekat ut urbaniseringen som en särskilt viktig trend för konflikter och politisk utveckling i stort. Detta kan observeras både på en allmän nivå och i specifika konflikter. Här kan vi till exempel nämna de fortsatta politiska konfrontationerna i Thailand och Venezuela, konflikten mellan al-Shabaab och den kenyanska staten (med Westgate-attacken som det mest spektakulära exemplet), eller tendensen att den väpnade konflikten i Pakistan rör sig från ensliga bergsområden till Sydasiens storstäder.

Ett exempel som får särskilt stor uppmärksamhet i Europa just nu är givetvis hur de politiska konsekvenserna av gatuprotesterna i Kiev under den gångna vintern användes som ursäkt för ryska militära operationer av olika slag i och mot Ukraina. På det mest konkreta planet utspelas denna konflikt ofta kring kontroll över städer, eller än mer specifikt om specifika punkter i eller kring städer. Den kontroll det då handlar om är dels psykologisk och informationsrelaterad, dels fysisk, och då både polisiär och militär. Ett annat exempel från samma problemkomplex, med mindre geopolitisk uppmärksamhet men betydligt fler dödsoffer, är Irak. De våldsamma upprorsgruppernas fortsatta verksamhet, kombinerat med en alltmer våldsam typ av upprorsbekämpning från statens sida, förefaller leda till en eskalering av konflikten. Som i Bangladesh i januari så verkar inte det nyss genomförda valet användas som ett tillfälle att lösa konflikterna med civila medel, utan snarare som ett sätt för regeringen att konsolidera sin maktposition.

Dessa grundläggande faktorer – osäker demokratisk utveckling, säkerhetsstyrkor med potentiellt skiftande lojaliteter, irreguljära upprorsstyrkor som ofta har stöd från andra stater, samt städer som central spelplats för politisk konflikt – är värda att hålla ögonen på även i fortsättningen, som tillägg till diskussionerna om krig, geopolitik och högre konfliktnivåer.

Annonser
Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , , , , , , | 1 kommentar

Säkerhet, försvar och politik

Igår medverkade jag i ett inslag i Sveriges Radio P3 om regeringspartiernas utspel kring höjda försvarsanslag. Det hela gick i ett relativt rappt tempo, och några ytterligare kommentarer följer här. Allt fler talar om förändrade förutsättningar för fred och säkerhet i Europa, med Rysslands pågående operationer mot Ukraina som det skarpaste exemplet. I Sverige har den tydligaste konsekvensen av detta blivit en intensifierad debatt om det militära försvaret. Igår meddelade de fyra regeringspartierna att de under vissa förutsättningar eventuellt vill satsa mer pengar på försvaret. Detta sker samtidigt som Försvarsmakten fortfarande arbetar med de senast beslutade nedskärningarna, efter krav från regeringen att minska personalkostnaderna. Den pressträff som de fyra partiledarna höll under gårdagen innehöll en del bistra ord om omvärldsutvecklingen, men också anmärkningsvärt specifika resonemang från statsråden om fartyg, flygplan och vapensystem.

Jag har tidigare i ett antal artiklar, främst under 2012, pekat på ett glapp mellan säkerhetspolitisk omvärldsanalys och konkreta försvarspolitiska beslut. Den insatsorganisation för försvaret som beslutades av riksdagen 2009 är kraftigt försenad och kraftigt underfinansierad. Därtill kan den – enligt Riksrevisionens nyligen publicerade granskning – inte ens när den färdigställts förväntas ha förmåga att lösa de uppgifter den ålagts, uppgifter som dessutom i flera avseenden är otydligt formulerade. Det finns alltså en hel del problem att ta i, oavsett vilken syn man har på det militära försvarets roll.

Att låta en försvarsberedning, parlamentariskt sammansatt men med tillgång till framstående expertis, ta ett helhetsgrepp på säkerhetspolitiken och försvarsbesluten förefaller vara en rimlig lösning under dessa omständigheter. Regeringen har dock gjort två lite egenartade val i relation till den nu arbetande försvarsberedningen. För det första bestämde man att den organisation för försvaret som blev resultatet av den förra beredningens arbete skulle vara utgångspunkten även för den nya beredningens analys. En stor del av den praktiska slutsatsen var därmed på förhand given. För det andra meddelade man alltså igår – några veckor före beredningens med anledning av Krimkrisen utsträckta deadline – vilka ekonomiska ramar försvaret ska ha, liksom en mängd detaljerade planer kring bland annat materielanskaffning. Detta presenterades som stora satsningar, men det är högst oklart om de preliminära förslagen ens kan täppa till de redan existerande hålen i finansieringen.

Här finns flera frågor att diskutera. Det är problematiskt att inte kunna genomföra fattade beslut om organisationen av en viktig och kostsam del av staten. Den organisation för försvaret som fortfarande inte införts är dessutom utformad och anpassad efter ett betydligt mer gynnsamt omvärldsläge än det som nu är aktuellt. Situationen underlättas knappast av Riksrevisionens påpekande att det är oklart vilka mål regeringen egentligen har satt upp för försvaret. Att sedan ha ett etablerat system för beredning och beslutsfattande som förefaller underordnas andra politiska hänsynstaganden än de säkerhetspolitiska bidrar inte heller till att stärka förtroendet för den politiska styrningen. Regeringspartiets omsvängning från panglossiansk optimism till hängivet ubåtsivrande, under loppet av några veckor, är kanske det tydligaste exemplet på detta. Resultatet blir det Annika Nordgren Christensen kallar försvarspolitisk baksmälla.

Mest centralt är kanske att dessa politiska krumbukter står i vägen för en mer substantiell politisk diskussion om fred, krig, politik och strategi – samt om vilka civila och militära förmågor som behövs eller inte behövs för att skapa säkerhet i Sverige och världen.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , | 1 kommentar

Supervalåret i Sydasien: Afghanistan, regionen och framtiden

Igår genomfördes presidentvalet i Afghanistan (se min lägesbild från dagen före valet här). Trots att motståndsgruppernas attacker hade intensifierats under den senaste tiden blev själva valdagen lugnare än många trott – om än mer våldsam än en vanlig dag. Preliminära uppgifter pekar mot att valdeltagandet blev högt, även om förekommande påståenden om procentandelar (58 %) tycks ha oklart stöd, på grund av osäkerheter vad gäller antal röstberättigade, antal väljare med röstkort samt antalet ogiltiga/falska röster.

Presidentvalet 2009 kännetecknades av omfattande fusk och stora oegentligheter, och många hade varnat för en upprepning av detta i årets val. Det kommer att ta några dagar innan en rimligt heltäckande lägesbild kan träda fram. Preliminära uppgifter pekar mot potentiellt stora skillnader mellan stad och landsbygd, både när det gäller valdeltagande och omfattning av valfusk. För ett exempel, se denna Twitterrapportering från Wardakprovinsen.

Slutsatser om huruvida valet var en framgång i demokratisk bemärkelse bör alltså dröja. Dock pekar preliminära uppgifter mot att säkerhetsläget var något bättre än väntat. Huruvida de främsta orsakerna till detta finns i den omfattande satsningen från säkerhetsstyrkorna, i låg kapacitet hos motståndsgrupperna att genomföra större samordnade attacker, eller i att de sistnämnda gjorde ett aktivt val att ligga lågt och invänta de internationella styrkornas fulla tillbakadragande, är osäkert. Att kriget fortsätter, och att ingen sida på kort sikt kommer att fullständigt besegra den andra, står klart.

Om Afghanistan lyckades med en demokratisk och rimligt fredlig maktöverlämning från presdient Hamid Karzai till en folkvald efterträdare skulle det givetvis vara en stor framgång. Det regionala sydasiatiska sammanhanget är särskilt intressant här. Pakistan genomförde parlamentsval för snart ett år sedan. Det styrande partiet förlorade och lämnade över makten till sin huvudkonkurrent – långtifrån någon självklarhet i ett land som präglats av starkt konfrontativ politik och återkommande militärstyre. Pakistanska säkerhetspolitiska vägval spelar en avgörande roll för Afghanistans och regionens stabilitet, vilket inte minst visas av beslutet den 1 mars i år om vapenvila mellan den pakistanska staten och den pakistanska talibanrörelsen, som möjliggjorde ett större flöde av stridande in i Afghanistan under tiden inför valet.

Obalansen i de civil-militära relationerna utgör alltså även fortsatt en avgörande fråga för Pakistan, inte minst när det gäller kontrollen över och utformningen av säkerhetspolitiken, nationellt och internationellt. Problemet blir än mer angeläget om den tendens jag pekade ut nyligen – ett alltmer urbaniserat uppror och försämrad säkerhet för befolkningen – fortsätter.

De politiska problemen i Bangladesh har haft en del gemensamt med de i Pakistan – stark fiendskap mellan de politiska huvudalternativen, perioder av militärstyre – men Bangladesh har inte varit i närheten av Pakistans våldsamma interna konflikter och talibanuppror. Förra årets utbrott av politiskt våld förvärrade dock läget, och skärpte konflikterna till den grad att parlamentsvalet i januari i år inte kunde genomföras på ett legitimt sätt. Det är än så länge oklart när eller om ett nytt val kommer att äga rum.

Detta utgör en påminnelse om att frånvaro av storskalig väpnad konflikt inte utgör en garanti för en stabil politisk utveckling – och samtidigt om att ett rimligt legitimt val i princip kan genomföras även i en konfliktzon. Om det kommer att bli möjligt att benämna valet i Afghanistan ’rimligt legitimt’ är än så länge en öppen fråga, men det kan ses som en framgång att den inte besvarades med ett tydligt nej redan på valdagen.

Samtidigt som röster räknas i Afghanistan pågår de sista förberedelserna för nästa parlamentsval i världens största demokrati. Indien – med drygt 1,2 miljarder invånare varav 815 miljoner röstberättigade – går till val under sex veckor, från 7 april till 12 maj. Utgången kan få tydliga följder för säkerhet och utveckling inom landet, i regionen och i världspolitiken. Detta är ett av de ämnen jag kommer att bevaka under den närmaste tiden.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Val i Afghanistan – och vad händer bortom 2014?

Lördag den 5 april äger presidentvalet i Afghanistan rum, och valkampanjen avslutades officiellt onsdag den 2 april. När jag skrev om läget i landet i januari var en av de tydligaste observationerna den kraftigt höjda våldsnivån, och ett ökat antal civila dödsoffer. Detta har sedan accelererat, med allt fler attacker, inte minst i Kabul. Några särskilt destruktiva tendenser går att peka ut.

Trots regelbundna uttalanden om motsatsen har den afghanska talibanrörelsen inte haft några märkbara spärrar för att attackera civila. Dock har de främsta målen för deras krigföring varit i första hand varit USA-/NATO-styrkorna och i andra hand de afghanska säkerhetsstyrkorna. Detta förändras nu i snabb takt, då de internationella trupperna försvinner, och kriget fortsätter. En möjlig utveckling som jag pekade ut under 2012 och 2013 var den ökade förekomsten av attacker mot hälsokliniker och skolor – något som både ISAF och motståndsgrupperna gjorde sig skyldiga till. Human Rights Watch varnar nu för att detta blir en mer omedelbar fara i samband med valet, eftersom många av dessa anläggningar används som vallokaler, och därmed blir måltavlor för talibanattacker.

Den tendens som nu är tydlig är att motståndet – snarare än att söka i första hand militära mål – framför allt riktar sina attacker mot det politiska systemet, och då i synnerhet presidentvalet. Detta sker genom våld runtom i landet, och genom ett antal relativt komplexa attacker i själva Kabul, bland annat mot valkommissionen. Jämförelser med läget inför det förra valet 2009 är svåra att göra, bland annat eftersom den generella våldsnivån har höjts sedan dess. Dock finns uppenbarligen vissa gränser. De många politiska valmötena med stora mängder deltagare – en ny företeelse för denna valrörelse – har inte attackerats, rimligen för att fullständigt urskillningslösa angrepp på civila folkmassor skulle kunna slå tillbaka för hårt mot talibanrörelsen.

Snarare tycks det vara själva infrastrukturen kring valet som man riktar sig mot. Detta gäller både i praktisk mening, genom attacker eller hot mot vallokaler och -funktionärer, dels i mer psykologisk bemärkelse, genom att man försöker sprida bilden av kaos, och ett val som kollapsar när utlänningarna lämnar landet. Denna strategi kan delvis vara en logisk konsekvens av underlägsenhet i konventionell militär förmåga, men den är likväl framgångsrik, åtminstone vad gäller internationell närvaro och medierapportering, vilket sannolikt påverkar politiken.

Det är också möjligen i detta sammanhang vi kan se de ökade attackerna mot utlänningar och mot journalister. Sveriges Radios Asienkorrespondent Nils Horner mördades den 19 mars och den 20 mars sköts Sardar Ahmad, reporter för Agence France-Presse, ihjäl tillsammans med större delen av sin familj. Den senaste nyheten av detta slag kom idag den 4 april då två journalister från Associated Press sköts – och en av dem avled – i östra Afghanistan.

Att de afghanska motståndsgrupperna riktar sina attacker mot det politiska systemets trovärdighet snarare än mot en distinkt militär motståndare är inget nytt. En avgörande skillnad mellan aktörerna i kriget som jag diskuterade i en artikel 2012 har länge varit att medan USA och ISAF lade relativt starkt fokus på taktisk eller operativ nivå hade motståndsgrupperna ofta siktet inställt på strategisk eller kanske främst politisk nivå. Samtidigt var det just på den politiska nivån som NATO-länderna hade de största problemen – bland annat på grund av att man inte hade samma målsättningar och samma syn på konflikten som Karzairegimen, samt på grund av Pakistans destruktiva agerande.

Dessa strategiska svårigheter och misstag fick mycket destruktiva konsekvenser på marken – för politiska vägval på olika nivåer, för civil-militär samverkan samt för bistånds- och utvecklingsarbete. De militära insatserna avslutas nu, men samtidigt blir Afghanistan den största mottagaren av svenskt bistånd. Här finns en mängd frågor att reda ut – inte minst hur det gick till när internationell militär närvaro först var nödvändigt för bistånd och utveckling för att sedan inte alls vara det, trots att kriget förvärrades. Jag ställde en fråga om detta till Sveriges utrikesminister på Twitter, men något svar har ännu inte kommit.

Även utöver denna fråga – som sannolikt handlar om uttömd politisk vilja i NATO-länderna – finns utvärdering och reflektion att göra vad gäller beslutsfattande inom, och kommunikation kring, svensk utvecklings- och säkerhetspolitik mer allmänt. Detta gäller inte minst mot bakgrund av att de internationella insatserna kommer att fortsätta, om än i mindre skala än den i Afghanistan. Den svenska insatsen i Mali är det senaste exemplet, och inte heller utökade insatser i Centralafrikanska republiken kan uteslutas.

Hur går det då i Afghanistan och vad kan sägas om valet? Tre huvudkandidater finns nu: Abdullah Abdullah, oppositionsledare och en del av den gamla United Front/Northern Alliance, Ashraf Ghani, tidigare finansminister som förmodligen skulle vara populär bland Afghanistans utländska partners samt Zalmay Rassoul, av många betraktad som Hamid Karzais favoritkandidat. Opinionsläget är svårt att läsa av. Genomförda opinionsundersökningar pekar mot att Abdullah och Ghani har störst sannolikhet att gå vidare till en andra röstningsomgång (förutsatt att ingen enskild kandidat får mer än 50 %), men flera osäkerheter finns. Den största av dessa är givetvis det omfattande valfusk som förväntas, och vars konsekvenser inte är lätta att förutsäga. Även säkerhetsläget – och motståndsgruppernas uttalade ambitioner att förstöra valet – har stor betydelse. För mer detaljerad läsning om riskområden i samband med valet hänvisar jag som vanligt till Afghanistan Analysts Network och deras rapporter i tre teman: registrering, vallokaler samt fusk och oegentligheter på själva valdagen.

Det är värt att påpeka att läget inte är nattsvart. Ett flertal framsteg har gjorts inom utvecklingsområdet under det senaste decenniet. Och även om tydliga tecken på bakslag finns – inte minst vad gäller kvinnors situation och rättigheter – är det inte sannolikt att detta fullständigt går förlorat. Jag har ett antal gånger lyft fram vikten av det regionala sammanhanget för Afghanistans utveckling. Detta blir än mer betydelsefullt nu när ännu en stormakt lämnar landet. Mest centralt här är Pakistan, som länge spelat en destruktiv roll i Afghanistan. Detta blir knappast lättare av att konflikten i själva Pakistan intensifieras och urbaniseras, samt att närmanden verkar ske mellan de afghanska och pakistanska talibanrörelserna inför valet i Afghanistan. Indien och Iran spelar mer diskreta roller, och har goda relationer med den afghanska regeringen, något som sannolikt kommer att fortsätta. Vad gäller Pakistan är läget – som vanligt – mer osäkert, och mycket beror på utgången av den kraftigt haltande fredsprocessen mellan den pakistanska talibanrörelsen och regeringen.

Klart är att USA:s och Europas inverkan på kriget och utvecklingen i Afghanistan minskar, Detta gäller rimligen även Sverige – trots det omfattande biståndet. Frågan om vad som kan uppnås genom denna typ av omfattande externa och militärt dominerade interventioner i konfliktzoner, och hur dessa då bäst kan genomföras, förtjänar fortfarande mer diskussion och utvärdering.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

…och så var det någon konflikt i ett hav någonstans?

Med Europas och Sveriges ögon fästa vid Rysslands förehavanden i sitt närområde försvinner andra konfliktzoner in i bakgrunden. Detta gäller såväl de humanitära katastroferna i Syrien och Centralafrikanska republiken som de betydligt lugnare – men ändå riskabla – områdena i Östasien där Kina regelbundet hamnar på konfrontationskurs med sina grannländer.

Jag publicerade igår en artikel hos Folk och Försvar om några avgörande frågor i kinesisk säkerhetspolitik just nu. En av slutsatserna är att Krimkrisen aktualiserar flera problem som är centrala även i Kinas närområde och utrikespolitik – i synnerhet då principen om icke-inblandning i andra länders angelägenheter samt frågan om hur konflikterande territorieanspråk ska avgöras.

En annan slutsats var att konfrontationen mellan Kina å ena sidan och flertalet grannländer samt USA å den andra sannolikt kommer att fortsätta – något som kompliceras av avsaknaden av fungerande regionala säkerhetsstrukturer i Asien. ASEAN-samarbetet finns och fortsätter, men är dels relativt svagt institutionaliserat, dels inte främst utformat för att organisationen ska spela en stark säkerhetspolitisk roll. Att det amerikanska försvarsdepartementet igår agerade värd för ett US-ASEAN Defense Forum i Hawaii är en tydlig markering av i vilken riktning utvecklingen går. Både Kinas mindre grannar och USA har intresse av att stärka sina samarbeten.

Samtidigt finns givetvis ett uppenbart behov av att kunna hantera de incidenter som uppstår här och nu, genom att ha en pågående dialog som förebygger missförstånd – i synnerhet till havs. Här behöver USA balansera mellan tydlighet gentemot sina allierade och en rimlig nivå av samarbete med Kina – något som regelbundet ger upphov till större och mindre friktion i relationen.

Det är långt från Krim till Östkinesiska och Sydkinesiska haven, men problemen är inte alldeles olikartade, och USA:s oro för unilateralt agerande från Kina förefaller ha ökat. En högre amerikansk diplomat varnade under gårdagen Kina för att hantera sina territoriella anspråk på ett liknande sätt som Ryssland nu gjort gentemot Ukraina. I samtliga dessa konflikter finns givetvis också inrikespolitiska faktorer att ta hänsyn till, något som jag diskuterar helt kort i min artikel. Läs den här.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , | 1 kommentar

Konflikten i Pakistan – från bergen till staden

I början av året gjorde jag en kort översikt över läget i pakistansk säkerhetspolitik. Slutsatsen blev att två grundläggande dilemman för landets ledning skulle skärpas ytterligare under året. Det rör sig för det första om balansen i de civil-militära relationerna, för det andra om förhållningssättet till den typ av militanta grupper som länge använts som utrikespolitiska instrument gentemot grannländerna, men som nu är ett allt större hot mot den pakistanska staten och dess medborgare.

Nawaz Sharif, som blev premiärminister förra året, har länge talat om behovet av förhandlingar med den pakistanska talibanrörelsen. I mitt förra inlägg uttryckte jag viss skepsis mot den praktiska rimligheten i detta. Tyvärr verkade jag få rätt under den gångna veckan, då Pakistans civila och militära ledarskap meddelade att samtalen avbryts, på grund av den höga våldsnivån på motståndarsidan. Detta innebär sannolikt att den pakistanska militärledningen fått sin vilja fram, efter flera månader av relativt stora förluster i strider mot upprorsgrupperna. De pakistanska styrkorna har sedan intensifierat sina operationer mot de militanta aktörerna i FATA, framför allt med attackflyg. Det talas också om en mer omfattande markoffensiv i de berörda områdena inom den närmaste tiden.

I veckan kom dessutom rapporter om det hittills längsta registrerade uppehållet i amerikanska attacker med fjärrstyrt flyg i Pakistan. Detta kan möjligen vara en bidragande orsak till att landet varit i relativ medieskugga vad gäller säkerhetspolitisk bevakning under de senaste månaderna. Dödsoffren i pakistanska militära operationer – med konventionellt stridsflyg och med artilleri – har givetvis varit betydligt fler än de i CIA-attackerna. Dock kan de förstnämnda inte lika lätt kopplas till gängse positioner i internationell politisk diskussion om säkerhet och försvar. Därför blir de mer av en intern fråga för pakistansk, eller möjligen sydasiatisk, säkerhetspolitik – och därmed mindre intressanta i till exempel amerikansk eller svensk debatt.

Det som orsakar flest dödsoffer i Pakistan är dock varken amerikanska drönare eller pakistanskt artilleri, utan de olika militanta grupperna, främst den pakistanska talibanrörelsen. Dessa har dödat 40 000 människor bara sedan 2007, och de har intensifierat och expanderat sin verksamhet under det senaste året. Nya uppgifter pekar mot att Pakistan är det land i världen som är allra mest drabbat av terrorism. Politiskt våld av olika slag är en långvarig företeelse i landet, men ny forskning visar att det har ökat kraftigt under det senaste decenniet.

En trend som jag pekade på i höstas, och som verkar intensifieras, är urbaniseringen av de militanta gruppernas aktiviteter – från de glesbefolkade stamområdena till Pakistans storstäder, i synnerhet Karachi, landets största och ekonomiskt viktigaste stad. Den pakistanska talibanrörelsen har stärkt sin position i Karachi, trots omfattande polisiära och paramilitära operationer under det senaste halvåret. Verksamheten här spelar en stor roll för rörelsens finansiering, samtidigt som den har stor negativ påverkan på stadens, och därmed även landets, ekonomiska utveckling. Till detta kommer ett flertal andra mer eller mindre våldsamma politiska och kriminella aktörer som är verksamma i Karachi, och som befinner sig i konflikt med varandra och med talibanaktörerna.

Det är alltså fråga om ett alltmer urbant säkerhetsproblem, vilket innebär utmaningar av en helt annan karaktär än upprorsbekämpningen i bergstrakterna längs gränsen till Afghanistan. Detta kan vi möjligen jämföra med den bredare tendens som jag diskuterade förra veckan, om världens storstäder som allt viktigare arenor för politisk konfrontation, och om urbaniseringen som en global utvecklingstrend med kraftfulla säkerhetspolitiska implikationer.

Det har tagit lång tid för Pakistans politiska och militära ledning att dra praktiska slutsatser av denna utveckling, och att i konkret politik börja prioritera de interna säkerhetshoten, men allt fler tecken pekar mot att någon typ av omorientering är på väg. De som är mest otåliga vad gäller denna förändring är rimligen Afghanistan, vars utrikesdepartement inte skrädde orden i ett pressmeddelande förra veckan, där man påpekade att:

it is our belief that any terrorist act in our region is the outcome of the short-sighted policy of using extremism and terrorism as a means of strategic influence and pursuing misperceived national interest. It is impossible to nurture venomous snakes on one’s soil and wishfully think that they will only bite others.

Den afghanska frustrationen är knappast märklig. Ett tjugotal afghanska soldater dödades i en talibanattack i östra delen av landet under söndagen. Samtidigt meddelade rörelsen att de avbryter förhandlingarna om fångutväxling med USA. Utsikterna för afghanska fredssamtal mer allmänt ser också dystra ut (min senaste allmänna översikt över läget i Afghanistankriget, från januari, finns här).

Den gemensamma trenden i de två länderna tycks alltså vara att staternas kontroll över territorierna kan vara på väg att minska – i Afghanistan på grund av de internationella truppernas tillbakadragande, i Pakistan på grund av upprorens urbanisering. Det enda sättet att i grunden motivera och legitimera denna kontroll är ju om staten kan garantera verklig mänsklig säkerhet och hållbar socioekonomisk utveckling. Det senaste decenniet i Afghanistan är ett bevis på att inte ens ett pågående krig nödvändigtvis omöjliggör reella framsteg i till exempel hälsa och utbildning. Dock står de våldsamma konflikterna i vägen för etablerandet av hållbara politiska institutioner – i vid bemärkelse – och därmed även för mer långsiktig ekonomisk utveckling.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , , , , , | 3 kommentarer

Massprotester och social oro: gatans och torgets säkerhetspolitik

Rio de Janeiro, Caracas, Bangkok, Dhaka, Kairo, Istanbul, Kiev, Sarajevo… Under de senaste åren – inte minst den senaste veckan – har nyhetsrapporteringen om politiska protester och social oro i världens storstäder blivit allt tätare. Det finns ett stort antal möjliga startpunkter om man vill peka ut en trend, men oavsett detta förefaller det allt tydligare att gatan och torget kommit att bli allt mer centrala arenor för kamp om makt, legitimitet och identitet.

Det rör sig inte om någon entydig eller enkelriktad utvecklingsvåg. Den långa trenden går fortfarande i mer demokratisk riktning, men på specifika platser och på kortare sikt blir bilden mer splittrad. Att folkliga massprotester i städer blir en skärningspunkt mellan internationell säkerhetspolitik och lokala krav på demokrati, rättsstat och ett hållbart ekonomiskt system är dock en utveckling som är värd att bevaka.

Det påpekas ofta att städer blir allt viktigare som politiska och ekonomiska – till och med säkerhetspolitiska – aktörer. Parallellt med denna utveckling verkar vi alltså se en tendens där städernas betydelse som fysisk arena för säkerhetspolitisk utveckling blir allt större. Detta är inte i alla avseenden något nytt. Staden har länge varit ett laddat område vad gäller mänsklig säkerhet, framför allt för kvinnor, vilket inte minst uppmärksamheten kring gruppvåldtäkterna i indiska städer utgjort en påminnelse om. Många har pekat ut just detta omfattande säkerhetshot som åtminstone delvis sammankopplat med snabba urbaniseringsprocesser. Här tillkommer nu alltså det faktum att händelser i staden i ökande grad blir direkt sammankopplade med mer traditionella politiska processer – nationella såväl som internationella.

Den ökande urbaniseringens säkerhetspolitiska konsekvenser är relevanta att ta hänsyn till om vi vill bevaka konflikter och krig – med Syrien som det mest påtagliga exemplet nu – men också om vi vill få bättre förståelse för demokratiseringsprocesser idag och i framtiden, samt hur dessa samspelar med andra samhällsutvecklingar. Djupare kunskap inom detta område blir särskilt relevant efter ett årtionde av omfattande försök till statsbyggande, demokratisering och socioekonomisk utveckling i bland annat Afghanistan och Irak.

Idéerna som blev styrande i dessa krig, och under denna period, hade tydlig inverkan på svensk säkerhets- och försvarspolitik. Givet svensk säkerhetspolitisk doktrin, där samarbetet spelar en central roll, kan denna typ av påverkan förväntas fortsätta i andra sammanhang – nu närmast i Mali och Centralafrikanska republiken. Behovet av internationella operationer innefattande civil och militär konflikthantering kommer sannolikt inte heller att minska under de kommande åren. Dock kan det handla om mer avgränsade insatser än den i Afghanistan – och kanske i ökande utsträckning i mer urbana miljöer. Detta är ett tema jag kommer att återkomma till.

Vad ska vi då säga om denna företeelse – urban massmobilisering som säkerhetspolitisk megatrend – om den över huvud taget finns? Det kan vara klokt att inte – utifrån politisk övertygelse – mytologisera den eller retoriskt framställa den som en sammanhängande global folkresning som är omöjlig att förutse på specifika platser. Vidare kan det vara värdefullt att undvika den vanliga journalistiska fällan att slänga fram oändliga – och därför inte särskilt meningsfulla – listor över förment avgörande faktorer bakom politisk oro. För en mer nyanserad bild rekommenderar jag detta inlägg, från statsvetaren Jay Ulfelder. Han pekar särskilt på befolkningsmängd, urbaniseringsgrad och politiskt system som avgörande grundförutsättningar, samt ekonomisk nedgång eller åtstramning, inflation (i synnerhet vad gäller mat eller bränsle) och allmänna val som viktiga utlösande faktorer.

Bevakning av potentiella kriser kan behöva inriktas på skärningspunkten mellan globala processer – såsom upp- och nedgång inom livsmedels- och oljemarknader – och mer lokala företeelser, ofta av politisk art. Den djupa politiska krisen i Bangladesh, som jag behandlar i min senaste artikel, är ett tydligt exempel på just detta. Matpriser – som landet inte ensamt kan ha kontroll över – har varit en ständig källa till missnöje i flera år, liksom det delvis dysfunktionella politiska systemet. Dock är det genomförandet av de historiskt laddade krigsförbrytarrättegångarna samt de kontroversiella parlamentsvalen som fått situationen att tippa över i omfattande social oro och politiskt våld. En sådan blandning av faktorer och mekanismer gör det knappast enkelt för oss som vill följa dessa processer, men den gör det inte heller fullständigt omöjligt. Fortsättning följer.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , , | 4 kommentarer