Val i Afghanistan – och vad händer bortom 2014?

Lördag den 5 april äger presidentvalet i Afghanistan rum, och valkampanjen avslutades officiellt onsdag den 2 april. När jag skrev om läget i landet i januari var en av de tydligaste observationerna den kraftigt höjda våldsnivån, och ett ökat antal civila dödsoffer. Detta har sedan accelererat, med allt fler attacker, inte minst i Kabul. Några särskilt destruktiva tendenser går att peka ut.

Trots regelbundna uttalanden om motsatsen har den afghanska talibanrörelsen inte haft några märkbara spärrar för att attackera civila. Dock har de främsta målen för deras krigföring varit i första hand varit USA-/NATO-styrkorna och i andra hand de afghanska säkerhetsstyrkorna. Detta förändras nu i snabb takt, då de internationella trupperna försvinner, och kriget fortsätter. En möjlig utveckling som jag pekade ut under 2012 och 2013 var den ökade förekomsten av attacker mot hälsokliniker och skolor – något som både ISAF och motståndsgrupperna gjorde sig skyldiga till. Human Rights Watch varnar nu för att detta blir en mer omedelbar fara i samband med valet, eftersom många av dessa anläggningar används som vallokaler, och därmed blir måltavlor för talibanattacker.

Den tendens som nu är tydlig är att motståndet – snarare än att söka i första hand militära mål – framför allt riktar sina attacker mot det politiska systemet, och då i synnerhet presidentvalet. Detta sker genom våld runtom i landet, och genom ett antal relativt komplexa attacker i själva Kabul, bland annat mot valkommissionen. Jämförelser med läget inför det förra valet 2009 är svåra att göra, bland annat eftersom den generella våldsnivån har höjts sedan dess. Dock finns uppenbarligen vissa gränser. De många politiska valmötena med stora mängder deltagare – en ny företeelse för denna valrörelse – har inte attackerats, rimligen för att fullständigt urskillningslösa angrepp på civila folkmassor skulle kunna slå tillbaka för hårt mot talibanrörelsen.

Snarare tycks det vara själva infrastrukturen kring valet som man riktar sig mot. Detta gäller både i praktisk mening, genom attacker eller hot mot vallokaler och -funktionärer, dels i mer psykologisk bemärkelse, genom att man försöker sprida bilden av kaos, och ett val som kollapsar när utlänningarna lämnar landet. Denna strategi kan delvis vara en logisk konsekvens av underlägsenhet i konventionell militär förmåga, men den är likväl framgångsrik, åtminstone vad gäller internationell närvaro och medierapportering, vilket sannolikt påverkar politiken.

Det är också möjligen i detta sammanhang vi kan se de ökade attackerna mot utlänningar och mot journalister. Sveriges Radios Asienkorrespondent Nils Horner mördades den 19 mars och den 20 mars sköts Sardar Ahmad, reporter för Agence France-Presse, ihjäl tillsammans med större delen av sin familj. Den senaste nyheten av detta slag kom idag den 4 april då två journalister från Associated Press sköts – och en av dem avled – i östra Afghanistan.

Att de afghanska motståndsgrupperna riktar sina attacker mot det politiska systemets trovärdighet snarare än mot en distinkt militär motståndare är inget nytt. En avgörande skillnad mellan aktörerna i kriget som jag diskuterade i en artikel 2012 har länge varit att medan USA och ISAF lade relativt starkt fokus på taktisk eller operativ nivå hade motståndsgrupperna ofta siktet inställt på strategisk eller kanske främst politisk nivå. Samtidigt var det just på den politiska nivån som NATO-länderna hade de största problemen – bland annat på grund av att man inte hade samma målsättningar och samma syn på konflikten som Karzairegimen, samt på grund av Pakistans destruktiva agerande.

Dessa strategiska svårigheter och misstag fick mycket destruktiva konsekvenser på marken – för politiska vägval på olika nivåer, för civil-militär samverkan samt för bistånds- och utvecklingsarbete. De militära insatserna avslutas nu, men samtidigt blir Afghanistan den största mottagaren av svenskt bistånd. Här finns en mängd frågor att reda ut – inte minst hur det gick till när internationell militär närvaro först var nödvändigt för bistånd och utveckling för att sedan inte alls vara det, trots att kriget förvärrades. Jag ställde en fråga om detta till Sveriges utrikesminister på Twitter, men något svar har ännu inte kommit.

Även utöver denna fråga – som sannolikt handlar om uttömd politisk vilja i NATO-länderna – finns utvärdering och reflektion att göra vad gäller beslutsfattande inom, och kommunikation kring, svensk utvecklings- och säkerhetspolitik mer allmänt. Detta gäller inte minst mot bakgrund av att de internationella insatserna kommer att fortsätta, om än i mindre skala än den i Afghanistan. Den svenska insatsen i Mali är det senaste exemplet, och inte heller utökade insatser i Centralafrikanska republiken kan uteslutas.

Hur går det då i Afghanistan och vad kan sägas om valet? Tre huvudkandidater finns nu: Abdullah Abdullah, oppositionsledare och en del av den gamla United Front/Northern Alliance, Ashraf Ghani, tidigare finansminister som förmodligen skulle vara populär bland Afghanistans utländska partners samt Zalmay Rassoul, av många betraktad som Hamid Karzais favoritkandidat. Opinionsläget är svårt att läsa av. Genomförda opinionsundersökningar pekar mot att Abdullah och Ghani har störst sannolikhet att gå vidare till en andra röstningsomgång (förutsatt att ingen enskild kandidat får mer än 50 %), men flera osäkerheter finns. Den största av dessa är givetvis det omfattande valfusk som förväntas, och vars konsekvenser inte är lätta att förutsäga. Även säkerhetsläget – och motståndsgruppernas uttalade ambitioner att förstöra valet – har stor betydelse. För mer detaljerad läsning om riskområden i samband med valet hänvisar jag som vanligt till Afghanistan Analysts Network och deras rapporter i tre teman: registrering, vallokaler samt fusk och oegentligheter på själva valdagen.

Det är värt att påpeka att läget inte är nattsvart. Ett flertal framsteg har gjorts inom utvecklingsområdet under det senaste decenniet. Och även om tydliga tecken på bakslag finns – inte minst vad gäller kvinnors situation och rättigheter – är det inte sannolikt att detta fullständigt går förlorat. Jag har ett antal gånger lyft fram vikten av det regionala sammanhanget för Afghanistans utveckling. Detta blir än mer betydelsefullt nu när ännu en stormakt lämnar landet. Mest centralt här är Pakistan, som länge spelat en destruktiv roll i Afghanistan. Detta blir knappast lättare av att konflikten i själva Pakistan intensifieras och urbaniseras, samt att närmanden verkar ske mellan de afghanska och pakistanska talibanrörelserna inför valet i Afghanistan. Indien och Iran spelar mer diskreta roller, och har goda relationer med den afghanska regeringen, något som sannolikt kommer att fortsätta. Vad gäller Pakistan är läget – som vanligt – mer osäkert, och mycket beror på utgången av den kraftigt haltande fredsprocessen mellan den pakistanska talibanrörelsen och regeringen.

Klart är att USA:s och Europas inverkan på kriget och utvecklingen i Afghanistan minskar, Detta gäller rimligen även Sverige – trots det omfattande biståndet. Frågan om vad som kan uppnås genom denna typ av omfattande externa och militärt dominerade interventioner i konfliktzoner, och hur dessa då bäst kan genomföras, förtjänar fortfarande mer diskussion och utvärdering.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Val i Afghanistan – och vad händer bortom 2014?

  1. Ping: Supervalåret i Sydasien: Afghanistan, regionen och framtiden | Johan Larnefeldt

  2. Ping: Sårbarhet, resiliens och strategi | Johan Larnefeldt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s