Konfliktbevakning 2014: Afghanistan

2013 kan ha varit det våldsammaste året i Afghanistan sedan 2001. I synnerhet de civila dödsoffren ökade, främst på grund av talibanattacker. Året innebar också stora steg mot slutet av den omfattande och långvariga internationella militära närvaron i landet. 2014 kan följaktligen – med den kanske mest slitna av alla PAO-clichéer – beskrivas som en potentiellt viktig brytpunkt för Afghanistan. Hur valet genomförs, hur den afghanska ekonomin klarar det minskande inflödet av utländska pengar samt hur grannländerna agerar är bara några av de frågor som kan bli avgörande för utvecklingen i landet under och bortom 2014.

En öppen fråga är givetvis vem som ska efterträda president Hamid Karzai, som ju sattes att styra Afghanistan i USA-invasionens kölvatten och sedan har lyckats hålla sig kvar. Den valkampanj som nu pågår baseras knappast helt på öppen diskussion om olika politiska idéer och kritisk prövning av kandidater. Ett uppmuntrande tecken är dock möjligen att det inte verkar alldeles givet att Karzai kommer att kunna ha ett avgörande inflytande över vem som blir hans efterträdare.

Den amerikanska regeringen har inlett det nya året med att åter understryka vikten av att snarast underteckna en bilateral säkerhetsöverenskommelse med Afghanistan – det senaste kapitlet i den tragikomiska förhandlingsföljetong som utspelats mellan länderna under de senaste månaderna. Ett sådant avtal är avgörande för fortsatt amerikansk närvaro i landet, liksom för en fortsatt NATO-insats. Överenskommelsen utgör därmed också givetvis en central förutsättning för den fortsatta – och nyligen beslutade – svenska militära insatsen i Afghanistan. Detta är möjligen inte alltid glasklart i svensk politisk offentlighet, där vår kanske mest centrala säkerhetspolitiska doktrin – samarbetet – fortfarande tycks vara relativt okänd.

President Hamid Karzai gick under 2013 som vanligt balansgång mellan behovet av goda relationer med biståndsgivande länder och det inrikespolitiska behovet av tydlig självständighet och uppvisat oberoende. Här såg det ut som en beprövad metod att låta USA-överenskommelsens innehåll ges en gnutta folklig legitimitet genom att diskuteras av en loya jirga sammankallad för ändamålet. Viss förvåning spred sig därför i ISAF-ländernas huvudstäder när Karzai inte använde detta tillfälle till att med något slags folkligt mandat i ryggen underteckna överenskommelsen. Istället upprepade han tidigare krav på amerikanerna, och hävdade att ingen underskrift kunde ges förrän efter det afghanska presidentvalet i april 2014.

Detta hände i slutet av november och sedan dess har det kommit utspel i princip varje vecka om överenskommelsen och dess innehåll – från Karzai, från den amerikanska sidan och även från NATO. Positionen hos de två sistnämnda är att utan ett avtal måste man börja planera för ett fullständigt tillbakadragande från Afghanistan.

Vad skulle då ett sådant återtåg innebära för Afghanistan? Strax före nyår skrev flera medier om en amerikansk rapport, The National Intelligence Estimate (NIE), med en samlad bedömning från 16 underrättelsemyndigheter av Afghanistans utveckling under de närmaste åren, i och med NATO:s tillbakadragande.

En allmän bedömning är att de vinster som gjorts i de senaste årens krigföring kan vara utraderade 2017. Därutöver förutses att talibanrörelsen växer i styrka och inflytande, att motståndet generellt får större möjligheter att attackera även huvudstaden, samt att Kabulregeringen blir allt mer irrelevant i allt fler delar av landet. En utebliven bilateral säkerhetsöverenskommelse sägs omöjliggöra det omfattande bistånd som utlovats, vilket skulle få mycket kännbara konsekvenser i flera delar av det afghanska samhället. Detta pekar på riskerna med att binda bistånd tätt till militära insatser: dels finns mycket som tyder på att det blir ineffektivt, dels underordnas utvecklingspolitiken säkerhetspolitiska bedömningar som ofta styrs av en annan logik och andra prioriteringar. Detta behöver inte vara fel, men det behöver vara medvetet och genomtänkt, vilken möjligen inte alltid är fallet.

En slutsats som ligger nära till hands är att den omfattande truppförstärkningen 2009, och försöken att implementera counterinsurgency (COIN) som styrande doktrin för krigföringen, inte fungerade som önskat. Detta är givetvis öppet för tolkning och debatt. Om ISAF:s mål för dessa år uttrycks mer blygsamt – stoppa motståndets framgångsvåg och bygga upp något starkare afghanska säkerhetsstyrkor – blir det mer rimligt att hävda viss framgång. Kvar finns dock frågan om hur varaktiga dessa framgångar är, och där tycks den amerikanska underrättelserapporten utgöra en skarp tillnyktring i förhållande till NATO:s talepunkter i samband med återtåget. Denna diskrepans är inte ny. Även tidigare NIE-bedömningar av Afghanistan har kolliderat med en mer optimistisk bild hos amerikanska befälhavare på marken – ibland så pass mycket att dessa känt sig nödgade att korrigera underrättelsemyndigheternas pessimism med egna framgångshistorier.

Här kan vi dessutom urskilja en bredare kamp kring ett viktigt vägval i amerikansk säkerhetspolitik. Det är möjligt att se NIE-rapporten som underrättelseetablissemangets försök att sätta ned foten i debatten om det mest effektiva sättet att bekämpa terrorism. Enkelt uttryckt: ska fokus ligga på storskalig och armédominerad krigföring med ambitiösa mål för utveckling och nationsbyggande – eller på den typ av riktade attacker med specialförband eller fjärrstyrt flyg som blivit alltmer framträdande under Barack Obamas presidentperiod. Oenighet om detta vägval är en möjlig förklaring till de olika bilder av den afghanska utvecklingen som finns i omlopp.

Även den afghanska regeringen har givetvis intresse av att bilden av dess ställning – och landets utveckling – inte blir för negativ. Både politisk trovärdighet och psykologiskt försvar är relevanta faktorer här. Just nu blir dock Karzairegeringens invändningar svåra att skilja ut från det pågående spelet om amerikansk truppnärvaro och eventuella överenskommelser med motståndet.

Det är givetvis inte heller så att allt står stilla på marken medan Karzai bråkar med amerikanerna och amerikanerna bråkar med varandra. En tydlig utveckling, som rimligen kommer att förstärkas, är att lokala konflikthaneringsmekanismer växer fram. Ett konkret exempel på detta är rapporterna från Helmandprovinsen om ett lokalt befäl i den afghanska armén som ska ha förhandlat fram en överenskommelse om eldupphör och delning av territorium med lokala talibanledare

Företrädare för Kabulregeringen och för NATO är av naturliga skäl mindre benägna att lyfta fram exempel som dessa. Just det berörda distriktet i Helmandprovinsen har varit skådeplats för stora ansträngningar från främst amerikanska och brittiska – men även kanadensiska, danska och estniska – trupper. Mot bakgrund av detta skulle det vara politiskt problematiskt om det så snart efter överlämningen till afghanska armén skedde en överenskommelse med motståndet.

Det vore inte märkligt om kalkylen ser mycket annorlunda ut för civilbefolkning på lokal nivå. Lojaliteten till den korrupta Kabulregeringen är inte nödvändigtvis mycket högre än lojaliteten till lokala motståndsaktörer. Och även om skolor och hälsokliniker är helt centrala frågor kan ökade chanser till överlevnad – genom något slags eldupphör – vara ett mer omedelbart behov. Även detta utgör en påminnelse om svårigheterna att förena COIN-teorierna och ISAF-ländernas politiska och militära ambitioner för Afghanistan med en mer svårhanterlig verklighet i form av lokala maktstrukturer. Detta är frågor som har analyserats i ett flertal andra sammanhang.

Afghanistans problem är givetvis större än den militära konflikten. En av de mer oroande nyheterna på senare tid är uppgifterna om växande problem med undernäring hos barn – i synnerhet i de mest krigsdrabbade delarna av landet. Detta är inte den enda dystra rapporten som kommit under den senaste tiden. Situationen för kvinnor i Afghanistan pekas ofta ut som något som har förbättrats kraftigt sedan talibanregimens tid, men i helgen kom uppgifter från landets oberoende MR-kommission om att våld mot kvinnor har ökat, och blivit mer brutalt, under 2013.

Något som också ökade – och till och med slog rekord – i Afghanistan under 2013 var opiumproduktionen. Årets skörd beräknas ha givit inkomster på närmare en miljard dollar för landets bönder – summor som givetvis blir mångdubbelt större i efterföljande produktions- och konsumtionsled. FN varnar återigen för att drogekonomin hotar centrala säkerhets- och utvecklingsmål, och riskerar att göra Afghanistan till en ”fragmented, criminal state” om inget görs.

Här finns en av flera påminnelser om hur invävt Afghanistan är i större politiska och ekonomiska strukturer, något som givetvis gör utvecklingen i landet svårstyrd. Detta är givetvis inte något som endast gäller drogekonomin, utan i lika hög utsträckning den bredare säkerhetspolitiska utvecklingen. Just det regionala perspektivet på Afghanistans situation har jag lyft ett flertal gånger tidigare, och det torde öka i betydelse när NATO drar sig tillbaka.

Afghanistans närmande till Indien verkar fortsätta. Samarbetet har tidigare framför allt inriktats på ekonomisk utveckling och infrastruktur, men de senaste nyheterna handlar om utbildning av afghanska specialförband i Indien, vilket är ett logiskt steg när USA-relationerna försämras. Här går det inte heller att bortse från det mycket spända läget mellan Afghanistan och Pakistan. Att Pakistan spelat en mycket aktiv roll när det gäller styrning och finansiering av motståndsgrupper i Afghanistan – och då i synnerhet Haqqaninätverket – är väl känt. Det har också kommit fler och fler tecken på att Afghanistan i sin tur försöker bygga upp liknande relationer med den pakistanska talibanrörelsen, Tehrik-e-Taliban Pakistan (TTP). Utöver detta krig genom ombud har det också förekommit relativt omfattande artilleribeskjutning över gränsen mellan de två länderna.

Både den öppna konflikten mellan ländernas arméförband eller gränsstyrkor, och den mer dolda mellan underrättelsetjänster eller de militanta grupper som de stöder, riskerar att intensifieras under det kommande året. En grundläggande orsak till detta är att Afghanistans regering i allt mindre utsträckning behöver anpassa sin syn på konflikten och närområdet efter amerikanska uppfattningar. De ofta väsensskilda perspektiven på konfliktens orsaker och karaktär mellan Afghanistan å ena sidan och USA/NATO å den andra har möjligen haft en viss dämpande inverkan – men de har också varit ett avgörande politiskt och strategiskt problem under det senaste decenniet.

Från det svenska perspektivet kan vi till denna diskrepans lägga tendensen att sammanblanda operativa eller biståndsrelaterade mål i Afghanistan med de politiska eller strategiska motiven för att över huvud taget delta i insatsen. Större klarhet – om både säkerhetspolitiska och utvecklingspolitiska utgångspunkter – vore värdefullt.

Vilka generella slutsatser kan då dras om de omfattande försöken att stabilisera, demokratisera och utveckla Afghanistan? Nedtrappningen av den internationella närvaron ger upphov till en mängd sammanfattande analyser, varav denna är en av de allra mest läsvärda.

En helt avgörande slutsats som torde vara giltig i de flesta sammanhang är vikten av att ta hänsyn till realiteter på marken – dels politiska eller socioekonomiska strukturer på lokal nivå, dels säkerhetspolitiska dynamiker på regional/internationell nivå. När det gäller det förstnämnda kommer just nu högintressanta forskningsresultat som pekar på flera problem med externt ledda försök till demokratisering och institutionsbyggande i Afghanistan.

Annan ny forskning tycks bekräfta det utomordentligt vanskliga i en strategi som bygger på att externa militära styrkor ska vinna civilbefolknings hearts and minds på det sätt som ISAF försökte i Afghanistan. Utöver det smalare fokus på terrorismbekämpning som diskuterades ovan kan dessa slutsatser uppmuntra en större betoning av – och, i bästa fall, ödmjukhet inför – behovet av mer specialiserad och lokalt förankrad kunskap om aktuella konfliktområden. Just frågan om hur vi genererar kunskap om världens utveckling – hur vi inhämtar och bedömer information – kommer att återkomma här på bloggen under den närmaste tiden.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Konfliktbevakning 2014: Afghanistan

  1. Ping: Konfliktbevakning 2014: civil-militära relationer | Johan Larnefeldt

  2. Ping: Säkerhet och utveckling – flexibla samband och politiskt ansvar | Johan Larnefeldt

  3. Ping: Konflikten i Pakistan – från bergen till staden | Johan Larnefeldt

  4. Ping: Val i Afghanistan – och vad händer bortom 2014? | Johan Larnefeldt

  5. Ping: Sårbarhet, resiliens och strategi | Johan Larnefeldt

  6. Ping: Afghanistan – eskalerande konflikter och en ny svensk strategi | Johan Larnefeldt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s