Konfliktbevakning 2014: Pakistan

Senaste artikeln här på bloggen behandlade det mycket spända läget i anslutning till parlamentetsvalet i Bangladesh den 5 januari. Destruktiv inrikespolitik och haltande demokratiska processer är inga ovanligheter i regionen, och den bangladeshiska utvecklingen ser på kort sikt mycket negativ ut. I detta sammanhang är det intressant att notera att Pakistan – vars utveckling under de senaste decennierna har en del likheter med Bangladesh, även om den som helhet varit klart mer negativ – under våren 2013 faktiskt genomförde ett fungerande val. Regeringspartiet förlorade och lämnade över makten till sin främsta konkurrent, utan något militärt ingripande – just den process som nu tycks misslyckas i Bangladesh.

Det mesta tyder på att det var fråga om ett medvetet beslut från den pakistanska militären att inte blanda sig i den politiska processen – något som inför valet i maj framstod som en mer öppen fråga. Två utvecklingstendenser kan nämnas här. För det första är det möjligt att det pakistanska säkerhetsetablissemanget anser sig ha säkrat det inflytande de vill ha över utrikes- och säkerhetspolitiken och att de därför inte behöver ha kontroll över hela den civila regeringen. För det andra är det inte orimligt att säga att en viss förändring av den uppfattade hotbilden ändå har skett över det senaste decenniet: från ensidigt fokus på Indien till allt större insikt om att de inhemska militanta grupperna är ett minst lika stort hot.

Konflikten mellan Indien och Pakistan är fortfarande central i Sydasiens säkerhetspolitik, särskilt för Pakistan. I takt med att de olika militanta grupperna skaffat sig en allt mer oberoende agenda, och vänt sig mot den pakistanska stat som stött dem i decennier, blir de dock ett mindre effektivt verktyg att använda mot Indien. Samtidigt är de ett allt mer påtagligt hot mot befolkningen i Pakistan.

Det finns militanta grupper som fortfarande har en i allt väsentligt gemensam agenda med pakistanska militära myndigheter, och som därmed inte som inte har börjat rikta sina attacker mot själva Pakistan, utan alltjämt fokuserar på Indien och Afghanistan. Ett sådant exempel är Lashkar-e-Taiba, som bland annat stod bakom attackerna i Mumbai 2008. Med flertalet övriga extremistgrupper förhåller det sig dock tvärtom. Den pakistanska talibanrörelsen har talat om att expandera till andra länder eller världsdelar, men är framför allt verksam inom själva Pakistan. I ökande utsträckning utvidgas dess aktiviteter från attacker mot säkerhetsstyrkor i stamområdena, till attacker mot civila i Pakistans större städer. Här – snarare än i Indien – finns alltså det centrala hotet mot det pakistanska samhället: att de militanta grupperna helt ska underminera statens förmåga att kontrollera territoriet samt att striderna och terroristattackerna i ännu högre utsträckning ska drabba civilbefolkningen – i synnerhet religiösa minoriteter.

I grunden är detta givetvis ett tecken på att metoden med säkerhetspolitisk outsourcing till extremistgrupper inte har varit framgångsrik för Pakistan. Möjligen kan detta ha bidragit till att militären nu tagit ett litet steg tillbaka från den pakistanska politiken, åtminstone jämfört med tidigare. Huruvida detta tillbakadragande också kommer att beröra militärens omfattande roll i den pakistanska ekonomin är mindre säkert. Med ny politisk ledning och ny generalstabschef – ofta den viktigaste makthavaren i landet – är det dock inte alldeles omöjligt.

Initiativet finns nu alltså lika mycket hos de civila politikerna som hos militärledningen. Det tycks dock alltjämt vara en öppen fråga huruvida konflikten ska lösas genom något slags förhandlingar med de militanta grupperna, eller genom att striderna fortsätter. De pakistanska talibangruppernas agenda är så pass radikal att det är mycket svårt att se vad sådana förhandlingar egentligen skulle inriktas på, och hur de skulle nå någon framgång. Samtidigt har de militära och polisiära medlen hittills inte varit tillräckliga för att hantera problemet. Här finns ett fundamentalt – och knappast avundsvärt – vägval för pakistansk säkerhetspolitik 2014.

Samtidigt blir 2014 ett betydelsefullt år i det afghanska kriget. I skuggan av NATO:s tillbakadragande och de haltande förhandlingarna mellan Afghanistan och USA tycks konflikten mellan Afghanistan och Pakistan intensifieras, och i allt större utsträckning utspelas på en mer öppen arena. Utvecklingen i och runt Afghanistan tas upp här på bloggen under den kommande veckan.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Konfliktbevakning 2014: Pakistan

  1. Ping: Konfliktbevakning 2014: civil-militära relationer | Johan Larnefeldt

  2. Ping: Konflikten i Pakistan – från bergen till staden | Johan Larnefeldt

  3. Ping: Supervalåret i Sydasien: Afghanistan, regionen och framtiden | Johan Larnefeldt

  4. Ping: Intervention, stabilitet och politiska system | Johan Larnefeldt

  5. Ping: Det regionala säkerhetskomplexet Sydasien | Johan Larnefeldt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s