Säkerhet och utveckling i svensk politik

Hur ska Sverige bidra till säkerhet och utveckling i vårt närområde och på mer avlägsna platser? Hur hanterar vi målkonflikter mellan eller inom olika politikområden? Och vilka är egentligen Sveriges nationella intressen? Denna artikel går vidare från veckans texter om det gångna decenniet och nuläget i Afghanistan, efter ett decennium av utländsk – bland annat svensk – intervention. Ambitionen är att dra några slutsatser om svensk politik för säkerhet och utveckling.

Det finns olika synsätt på frågan om vilka resultat som uppnåtts i Afghanistan, liksom på frågan om vad som egentligen var målet med de internationella insatserna. För enskilda länder som Sverige var rimligen deltagandet i sig ett helt centralt mål. Detta lyftes dock inte alltid fram tydligt av ledande svenska politiker, som ofta föredrog att tala om frågor som mänskliga rättigheter, utbildning och utveckling.

Vi kan notera att en delvis annorlunda situation uppkom efter det svenska deltagandet i den militära insatsen i Libyen. Denna har i svensk politisk diskussion främst omtalats som en tydlig framgång, där Sverige var snabbt på plats, och på ett effektivt sätt löste given uppgift. Detta verkar alldeles rimligt om vi avgränsar diskussionen till att gälla Försvarsmaktens insats i sig. Dock kan vi notera att den faktiska situationen i landet har diskuterats mindre, och ofta separat från utvärdering av Sveriges roll. När Sveriges Radio P1 tog upp Libyen nyligen påpekade man visserligen att läget inte var lika illa som i Syrien – men använde ändå formuleringar som ”ett sönderfall, en fortsatt nedstigning i djupnande kaos” och ”en imploderande stat”.

Både vad gäller Libyen och Afghanistan är det värt att komma ihåg att höga ambitioner och en kraftfull intervention inte på något sätt garanterar framgångsrikt statsbyggande. Det senaste Irakkriget är ytterligare ett tragiskt exempel på detta. En vetenskaplig studie kom nyligen kom fram till att ungefär en halv miljon irakier dog som en följd kriget. Nu är våldet i Irak – liksom i Afghanistan, för övrigt – uppe i samma nivå som 2008, samtidigt som landet befinner sig i relativ medieskugga. Den principfråga som är värd att diskutera från svenskt perspektiv är hur vi väger våra egna mål i internationella interventioner mot vad som kan hända i det aktuella landet.

Det finns en viktig skillnad mellan Sveriges och USA:s mål och motiv i internationella militära insatser som den i Afghanistan. Amerikansk strategi och krigföring i Afghanistan har på många sätt varit förvirrad och motsägelsefull, men det fanns ändå ett grundläggande samband och en tydlig linje mellan de politiska målen och närvaron i just det landet. För svensk del var situationen delvis annorlunda. Det har talats mycket om de ambitiösa utvecklings- och säkerhetspolitiska målen för insatsen i Afghanistan. Dock var själva deltagandet, och det uppbyggande av förtroende och interoperabilitet som det innebar, ett centralt mål i sig. Så var givetvis inte fallet i samma utsträckning för de amerikanska beslutsfattare som styrde krigföringen. Allt detta kan tyckas vara självklarheter, men de diskuteras märkligt lite i Sverige – något som blir tydligt inte minst när förändringar i våra internationella insatser sker.

Det har ofta verkat svårt för svenska beslutsfattare att sortera och prioritera bland alla dessa mål, något som inte bara är ett teoretiskt problem, utan också har påverkat regeringens faktiska styrning av internationella insatser. På samma sätt som insatsen i Afghanistan hade flera olika typer av syften utgjorde den svenska Libyeninsatsen kanske ett slags kombination av R2P-ambitioner och trovärdighetsskapande med NATO. Ingen av dessa ambitioner är orimlig, men deras resultat behöver diskuteras, dels enskilt, dels jämförda med varandra. Det är inte nödvändigtvis moraliskt tvivelaktigt att använda ingripande i konfliktdrabbade länder för att bygga säkerhetspolitiskt samarbete och interoperabilitet med NATO – men om man gör det aktualiseras två frågor:

  • Behöver vi och har vi någon egen självständig analys av de krig vi deltar i, inklusive lokala konfliktdynamiker och potentiella målkonflikter mellan centrala aktörer på vår egen sida?
  • Hur förhåller sig deltagandet i detta krig till andra politiska mål vi vill uppnå, och har vi egna interna målkonflikter?

Dessa frågor är mest angelägna för den politiska nivån, som har att hantera de grundläggande avvägningarna. Frågan om svenska intressen, mål och målkonflikter blir då aktuell inom både säkerhets- och utvecklingspolitiken.

Riksdagen antog 2003 en politik för global utveckling (PGU), som syftade till att uppnå utvecklingspolitiska mål inte bara genom bistånd, utan också genom att se till att målen inte underminerades av beslut inom andra politikområden. Denna ambition har enligt de flesta utom regeringen hamnat i bakvattnet under de senaste åren – vilket inte har underlättat utmejslandet av en tydlig och trovärdig linje när det gäller frågor som deltagande i internationella insatser, hållning vad gäller osäkra och trevande demokratiseringsprocesser eller krigsmaterielexport till icke-demokratiska stater.

När OECD/DAC nyligen publicerade sin – i mångt och mycket positiva – peer review av svenskt utvecklingssamarbete riktades kritik mot Sverige inom bland annat dessa områden. Implementeringen av den svenska politiken för global utveckling är enligt DAC svår att bedöma, då tydliga indikatorer saknas. På ett mer grundläggande plan fattas ett ramverk för utvecklingspolitiken, där prioriteringar kan göras mellan olika mål och perspektiv. Även svårigheter att diskutera och hantera intressekonflikter mellan utvecklingsmål och andra politiska mål tas upp i DAC-rapporten.

En mer handfast illustration av dessa problem har givits i Svenska Dagbladets rapportering under den senaste tiden om Utrikesdepartementets hantering av biståndsmedel. En mer sammanhållen politik för global utveckling skulle inte lösa UD:s organisatoriska problem, och kanske inte heller stärka departementschefens vilja att ta ansvar för situationen. Dock skulle den ge diskussionen om bistånd, politik och resultat en fastare grund – och därmed underlätta ansvarsutkrävande på samtliga nivåer, framför allt den högsta.

Frågorna kring samstämmighet, helhetsgrepp och ansvarsutkrävande är aktuella och viktiga också i säkerhets- och försvarspolitiken År 2006 presenterade den dåvarande Försvarsberedningen En strategi för Sveriges säkerhet, ett försök att ta ett bredare grepp på Sveriges säkerhetspolitiska utmaningar samt därav följande behov av reformer inom statsförvaltningen. Tydliga avgränsningar fanns i detta dokument – militära hot och det militära försvaret hade behandlats i en tidigare rapport och togs därför inte upp – men anslaget var brett: från grundläggande värden till konkret förvaltningspolitik. Relativt stark betoning lades vid krisberedskap och krishantering på central nivå. En del av det som föreslås i strategin har sedan implementerats, men själva dokumentet – eller idén om en dylik strategi – har inte förnyats.

Denna tråd togs upp av Försvarsmakten i myndighetens perspektivstudie, som presenterades i början av oktober. I den läsvärda rapporten påpekas behovet av en mer heltäckande nationell säkerhetsstrategi som tar ställning till nationella intressen och som kan utgöra en övergripande inriktning för svensk säkerhets- och försvarspolitik. Här finns en tydlig parallell till läget inom utvecklingspolitiken – även efter övergivandet av Afghanistandoktrinen, som ju i mångt och mycket var ett försök att förena säkerhets- och utvecklingspolitiska mål.

Tydligare politiska strategier för utveckling och säkerhet måste inte innebära mer ingripande regelstyrning. Det är kanske inte nödvändigt att riksdag och regering – snarare än till exempel Sida eller Försvarsmakten – har full kontroll över detaljerna i stödet till specifika MR-aktivister eller uppgradering av vissa stridsvagnar. Det är betydligt viktigare att landets politiska ledning – bortom specifika sakfrågor – tydliggör hur de ser på grundläggande värden, centrala mål och potentiella målkonflikter. Detta gäller då tjänstemän i Stockholm handlägger biståndsinsatser, då Sverige väljer att gripa in i konflikter på avlägsna platser, och då politiskt ansvariga tar ställning till den säkerhetspolitiska utvecklingen i närområdet.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Säkerhet och utveckling i svensk politik

  1. Ping: Konfliktbevakning 2014: Afghanistan | Johan Larnefeldt

  2. Ping: Säkerhet och utveckling – flexibla samband och politiskt ansvar | Johan Larnefeldt

  3. Ping: Afghanistan – eskalerande konflikter och en ny svensk strategi | Johan Larnefeldt

  4. Ping: Krig, kris och demokrati – globala trender 2014 | Johan Larnefeldt

  5. Ping: Globala trender 2016 – krig, kris och utveckling | Johan Larnefeldt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s