Fattigdom, krisberedskap och politik

Min senaste artikel i Sydasien handlar om hur de djupa historiska och politiska konflikterna i Bangladesh påverkar landet idag. Texten handlar dels om ett infekterat politiskt läge och ett parlamentsval som blir svårt att genomföra, dels om hur politiskt våld och social oro påverkar befolkningen.

Jag gör något slags försök att beskriva vad fattigdom kan innebära. En huvudpoäng i artikeln är att utöver den permanent låga nivå – på kaloriintag, utbildning, inkomsttrygghet och mycket annat – som fattigdomen medför så blir sårbarhet en central fråga. Begränsad förmåga att hantera kriser av olika slag är en självklar men ibland bortglömd del av vad det innebär att vara fattig.

Mycket av det som orsakar djupa kriser för människor i ett samhälle som det bangladeshiska behöver inte bli det i en annan kontext. Sverige kan anses ha en hel del potentiella brister i krisberedskapen. Dock kan det vara så att även omfattande samhällskriser i praktiken inte alltid medför något värre än en viss olägenhet eller brist på bekvämlighet för den enskilda individen.

Skillnaderna i utgångspunkter och förväntningar har betydelse. Att vara fattig innebär bland annat att ha mindre makt över sin situation jämfört med någon som har en starkare socioekonomisk ställning. Det förekommer dock att denna tankegång dras för långt, vilket kan resultera i beskrivningar av Bangladesh – och liknande länder – som hjälplösa offer, ständigt utsatta för den ena eller den andra krisen eller katastrofen.

Här blir det logiskt att Bangladesh ofta omtalas i samband med antingen fattigdom eller naturkatastrofer, ofta båda. Det som då skjuts åt sidan är politiken, hur det som händer i och runt landet samspelar med påverkbara och på många sätt öppna processer. Ett konkret exempel på detta såg jag några dagar efter att min artikel publicerats, i ett blogginlägg från en nationalekonom på Världsbankens Sydasienavdelning som behandlade den ‘bangladeshiska paradoxen’. Det finns ett välkänt samband i internationell statsvetenskap och nationalekonomi mellan konjunkturcykler och mandatperioder, som innebär att eftersom regeringar ofta spenderar kraftigt inför ett val – i syfte att få röster – så tenderar ett lands ekonomi att växa i anslutning till valår.

Detta mönster finns inte Bangladesh. Mer specifikt kan vi konstatera att det omvända mönstret finns: ekonomin tenderar att krympa i ett valår. Världsbanksekonomen Zahid Hussain diskuterar olika förklaringar, och konstaterar att politisk och ekonomisk osäkerhet spelar en viss roll, men att avbrott eller störningar i kapacitetsutnyttjande, till följd av våld i samband med valen, verkar mest centralt. Politiskt våld och social oro innebär helt enkelt att människor får svårare att utbilda sig och att arbeta – utan att de får fri tid för annan verksamhet. En sådan situation kan givetvis förväntas påverka de politiska processer som var själva upphovet till oroligheterna.

Detta resonemang är relativt abstrakt, och inte alldeles lätt att dra slutsatser från. I bästa fall kan min text ge några konkreta ingångar i hur problematiken kan se ut på marken.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Fattigdom, krisberedskap och politik

  1. Ping: Att förutse politiska och sociala konflikter | Johan Larnefeldt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s