Krig, kris och demokrati – globala trender 2014

2014 är krisernas år. Att vi lever i en sällsynt destruktiv tid för internationell säkerhet och utveckling är en ofta framförd åsikt denna höst. Krig och konflikter intensifieras, samtidigt som det sker tydliga bakslag i demokratiseringsprocesser – men vad kan vi egentligen säga om de stora utvecklingslinjerna?

En avgörande fråga blir hus långsiktiga trender vi vill titta på. Åsikten att 2014 är ett exceptionellt krisdrabbat och våldsamt år har framförts med både mer och mindre seriösa resonemang. Många har pekat på det faktum att FN aldrig förut klassat fyra samtidiga kriser som nivå 3, den högsta nivån. I Irak, Sydsudan, Syrien och Centralafrikanska republiken pågår humanitära katastrofer, med stora flyktingströmmar som följd. Under samma år har Ukrainakrisen eskalerat kraftigt, samtidigt som kriget i Afghanistan fortsätter – och det är bara enstaka exempel från en orolig värld.

Men innebär dessa mänskliga tragedier att det finns fog för påståenden om att ”allt fler länder väljer den starke mannens väg”, ”världen har blivit våldsammare”, eller att fler människor är på flykt än någonsin sedan andra världskriget?

För att kunna bedöma utsagor som dessa behöver vi dels veta vilka data vi utgår från, dels klargöra vilken tidshorisont som är aktuell. Vad gäller antalet flyktingar i världen är UNHCR den mest auktoritativa källan, och från deras rapport Global Trends 2013 kommer den vanligt förekommande uppgiften om 51,2 miljoner flyktingar i världen. Även det ofta upprepade påståendet om att antalet flyktingar inte varit högre sedan andra världskriget är hämtat från en formulering i denna rapport. UNHCR nämner dock att rimligt fullständiga data på området endast finns från 1989, vilket innebär att påståendet om perioden sedan andra världskriget inte har tydligt stöd. Och som Jay Ulfelder påpekat är det endast i absoluta tal – inte i förhållande till folkmängd – som flyktingströmmarna ökat sedan det tidiga 1990-talet. En liknande situation finns med de dramatiska rubrikerna om att FN aldrig haft fyra nivå 3-kriser samtidigt; påståendet är korrekt, men klassificeringen infördes så sent som år 2011. Det vi säkert kan säga endast utifrån FN-klassificeringen är alltså att läget inte varit värre under de senaste fyra åren.

Att en global rörelse mot demokrati har stannat av och vänts till sin motsats är också ett relativt vanligt påstående idag. Om vi tittar på de data som ofta används på detta område är detta dock inte en solklar trend. Mer anekdotisk evidens används flitigt när det gäller dessa frågor, och här finns gott om fall att hänvisa till. USA:s invasion av Irak satte igång ytterligt destruktiva processer som fortfarande pågår, nu genom IS/Daesh. Upproret i Syrien, och regimens repression, ledde till krig och humanitär katastrof. Ryssland sjunker allt djupare i auktoritärt styre och aggressiv utrikespolitik. Det är dock värt att konstatera att inget av dessa länder någonsin varit stabila, konsoliderade demokratier, enligt någon rimlig definition. Att använda dem som en indikation på demokratins tillbakagång blir därför vanskligt.

Även när det gäller demokratiseringsprocesser kan det alltså vara så att de alltmer frekventa larmrapporterna i alltför hög grad utgår från överdrivet optimistiska framtidsvisioner som inte är mer än ett par decennier gamla. Påståendena om ett omfattande bakslag för demokrati i världen bygger också ofta på antaganden om några få mycket stora vågor av demokratisering, varav den tredje nu ska ha stannat. Denna historieskrivning är dock starkt förenklad, vilket gör det vanskligt att tala om ett entydigt stopp just nu. Det pågår knappast någon stor och oåterkallelig rörelse mot demokrati – men det verkar inte heller helt befogat att påstå att världen ur ett längre perspektiv utvecklas i mindre demokratisk riktning.

Och hur var det då med kriget? Är världen mer våldsam 2014 än någonsin förut? Är vi – som påven Franciskus hävdade tidigare i höst – mitt inne i ett tredje världskrig ”i bitar”? Det mänskliga lidande som pågår i världen är så omfattande att det kan vara svårt att ta till sig. Detta innebär dock inte nödvändigtvis att världen blivit mer våldsam, eller ens att de krig som pågår idag faktiskt är lika dödliga som 1900-talets världskrig. Med en konkret jämförelse skulle andra världskriget räknat i antal döda ha motsvarat 40 till 80 Syrienkrig på samma gång.

En specificering som är värd att göra är huruvida vi är mest intresserade av krig och våld som händelser, eller av effekterna på människor, till exempel genom antal döda. I denna diskussion har det framförts argument för att minskningen av stupade i väpnad konflikt har mer att göra med förbättringar i krigssjukvård än med någon faktisk minskning av antalet konflikter.

Det finns också forskningsresultat som mer handlar om själva konflikterna, till exempel studier som visar att fredsbevarande operationer – en ung företeelse i historiskt perspektiv – trots mycket kritik i de flesta fall har varit ett effektivt verktyg för att förhindra att ett land faller tillbaka i konflikt. En annan viktig faktor för fungerande fredsprocesser är berörda kvinnors aktiva deltagande. Kvinnors makt och inflytande kan alltså påverka utvecklingen mot en mer fredlig värld. På ett besläktat tema – konflikt och demokrati – finns högintressant forskning som jämför våld och icke-våld vad gäller faktisk effektivitet. Resultaten är tydliga.

Till dessa olika aspekter kan vi lägga ett större historiskt perspektiv. Steven Pinker har i The Better Angels of our Nature argumenterat utförligt och trovärdigt för att våldsnivån i mänskliga samhällen på lång sikt tydligt har sjunkit. I denna stora globala trend finns givetvis mindre trender, som kan avvika från det större mönstret – inte helt olikt situationen med klimatförändringarna. Dessutom bör djupare skiften – en faktisk långsiktig ökning av krig och våld – givetvis inte ses som uteslutna. I Global Peace Index 2014, från Institute for Economics and Peace, påpekas till exempel att även om vi lever i det mest fredliga århundradet i mänsklighetens historia så har freden – frånvaro av våld eller rädsla för våld – minskat på fler platser än den ökat sedan 2008. En relativt välkänd aspekt av dessa utvecklingar är att andelen mellanstatliga konflikter minskar och andelen inomstatliga ökar.

Även om vi lämnar de mycket stora historiska perspektiven hos forskare som Pinker så kan vi konstatera att det totala antalet väpnade konflikter har minskat, sedan det andra världskriget. Denna minskning har, enligt norska fredsforskningsinstitutet PRIO, avstannat under de senaste åren – men inte förbytts i en ökning. En bedömning utifrån dessa uppgifter blir alltså att utvecklingen står relativt stilla.

Vilka slutsatser kan vi då dra från allt detta? Ur ett kortare perspektiv – 5-10 år – verkar det tydligt att kriser och konflikter ökar, och att demokratiseringstrenden stannat av. Det är dock för tidigt att säga om det innebär djupare och mer långsiktiga trendbrott.

Samtidigt ser vi nya konfliktmönster: oklarhet i vad som är krig och vad som är fred, en ökad sammanblandning civilt och militärt, en starkare integration av olika typer av konfliktåtgärder, samt en mer intensiv användning av information som verktyg. Detta kan kallas ”new wars”, ”special war”, eller ”hybrid war”. Den allmänna slutsatsen blir att krig – som givetvis alltid varit ett politiskt verktyg – i än högre utsträckning än tidigare blir invävt i och svårt att skilja från andra samhälleliga processer.

Vilka slutsatser kan vi dra för svensk politik inom dessa områden? De svårigheter att kombinera säkerhetspolitiska och utvecklingspolitiska mål som gjorde de internationella insatserna i Afghanistan så problematiska kommer att fortsätta, nu närmast i Mali. Svensk försvarspolitik behöver sannolikt fokusera mer på ett uppdaterat totalförsvar – civilt och militärt – än på de smalare diskussioner om personalförsörjning och materielanskaffning som tenderar att dominera politisk debatt inom detta område. En stark dikotomisering mellan nationellt försvar och internationella insatser kan vara en återvändsgränd, oavsett om vi talar om militära eller civila krishanteringsförmågor. Just nu går pendeln – åtminstone retoriskt – i den ena riktningen, men själva pendelrörelsen riskerar att bidra till minskat fokus på reell förmåga. Det blir än viktigare än tidigare att klargöra vad som ska uppnås, vad som ska främjas och vad som ska skyddas. En samlad politik för global utveckling och en nationell säkerhetsstrategi framstår som logiska och alltmer angelägna vägar framåt för den nya regeringen.

Vad kan vi säga om världen i stort? Den verkar just nu inte bli mer demokratisk, men inte heller tydligt mindre demokratisk. Även om väpnad konflikt blir mindre vanligt på lång sikt – se till exempel Human Security Report 2013 – befinner vi oss i en turbulent period. De ovan nämnda krigen och kriserna må vara mindre än världskrigen, men de innebär likväl ett groteskt mänskligt lidande, och medför stora påfrestningar på en mängd samhällen.

Större perspektiv på global utveckling, såsom den fortgående minskningen av världsfattigdomen, får ofta mindre uppmärksamhet än världens krishärdar. (För en bred lägesbild, se Världsbankens World Development Indicators 2014, och för viktiga data från Asien, se denna rapport från The Overseas Development Institute.) Dock kan den stora mängden (säkerhets)politiska kriser utgöra ett direkt hot mot ekonomisk utveckling och stabilitet på många platser.

Samtidigt pågår flera stora förskjutningar i världen. BRICS-ländernas gemensamma initiativ innebär alternativ till det befintliga internationella finansiella systemet. Ryssland utmanar den tidigare europeiska säkerhetsordningen, med tydliga konsekvenser för Sverige. Kina spelar en allt större roll i världspolitiken, men har spända och riskfyllda relationer med ett flertal grannländer.

Dessa storskaliga systemförskjutningar kombineras med utmaningar underifrån, där politiska massprotester och social oro – i samspel med fortgående urbanisering – varit en tydlig trend under de senaste åren, från Kairo och Dhaka till Kiev och Hongkong.

Så nej, vi lever inte i världshistoriens mest våldsamma period, men långsiktiga trender kombinerat med enstaka chocker innebär sannolikt ökad instabilitet på något decenniums sikt. Demokratiska principer är hotade och sköra – även i Europa – men vi ser inte en global avdemokratisering. Däremot ser vi tätare kopplingar mellan lokala konfliktlinjer och aktörer å ena sidan och globala geopolitiska processer å den andra, vilket innebär snabbare och mer svåröverskådliga förändringar.